Då har vi varit en sväng på sjukhuset igår.
Maken låg på gränsen till för högt tryck igen, men efter att ha "vilat" och tagit det lugnt sjönk det till "tillåtna" nivåer och han kunde därmed få den tredje cytostatikan också i denna behandlingsomgång.
Nu är det "vila" från cancer på så sätt att det inte är någon behandling förrän nästa omgång om fjorton dagar. Det är vad vi planerar för iallafall..
Även PåskLov för vår del = Semester.
Vad gäller livet i magen, har vi inte klarat av att ta något beslut ännu.
Det blir något att suga på ordentligt den närmaste veckan.
Ta hand om dig, krama dina nära och kära!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej! Tack snälla för dina uppmuntrande ord. De värmer.
SvaraRaderaHoppas ni får en riktigt skön semester.
Sänder en massa styrkekramar tillbaka.
Tänker på dej ofta! Kram! Vad du än väljer så blir det det rätta, glöm inte det!!
SvaraRaderajag önskar er en trevlig påsk..
SvaraRaderaStyrkekramar... =)
Hej på Er! Har nyss tagit del av Er svåra situation. Vissa av oss har olyckan med sig att råka ut för dessa tragedier. Du skrev i ett tidigare avsnitt om det inte finns solskenshistorier. Jag tillhör väl dem även om jag inte är friskförklarad förrän i maj, enl. medicinskt sätt att se på det. Men processen ser exakt lika ut för oss alla när vi står under behandling, vilken väg det nu tar. Ingen läkare ger oss något hopp. Utan glädjestunderna och hoppen får vi leta efter själva så gott det nu går. Jag var själv cancerssk. när jag för 5 år sedan fick diagnos. Livmoder,äggstockar med spridning i buken grad 4. -dödsdom. Mitt liv rasade helt på en eftermiddag. Två pojkar, den yngste på gymnasiet. Två veckor innan hade jag tagit ut skilsmässa. Det blev ett korthus som rasade inom en minut när jag berättade det för min man. Det tog ett halvår innan vi flyttade isär, bodde på olika våningar och skrev bara lappar till varann och la i trappan. Han hjälpte inte ens till att köpa hem mat till mig och den hemmavarande sonen. Under tiden var jag inlagd en vecka för operation, därefter pågick cellgiftsbehandling i 8 månader. Ingen trodde att jag skulle klara detta. Men något hände inom mig. Jag fick så mycket juridiskt att tänka på att min sjukdom kom i andra hand, åkte in var tredje vecka på JK och fick mitt dropp, tog själv bilen in och hem. första veckan efter cellgift och cortison fick jag ställa in mig på att städa, handla så jag kunde ligga utslagen veckan därpå, då tog jag mig bara på vingliga ben till toalett och kök. Andra veckan var jag helt sängliggande. 3:e- veckan var det dags att börja om kuren igen då mådde jag bra igen. Så innan beh. försökte jag få till en lunch eller möte med ngn av mina kollegor på jobbet.Sedan tog jag bilen in igen för att få mitt cellgift också hem igen. Jag skötte detta helt ensam , eftersom jag vill inte besvära andra och har inga släktingar i S:a Sverige. Mina pojkar har ju varit mitt stöd, men som mamma är man ju lite friskare än man vill delge. Detta var lite av min historia.
SvaraRaderaMen jag tror att det är vitigt att man försöker att vara psykiskt stark och ge sig sjutton på att detta ska vi klara. Det är inte alltid som det går. Men viljan är järnstark.
Kära Påskhälsningar
Monica
http//www.blog.aftonbladet.se/anhinga
Tittar förbi för att säga Hej!!
SvaraRaderaHoppas att påskens ledighet har varit stärkande, glädjande och full av mys.
Ni finns i mina tankar och jag hoppas att snart få höra ifrån dig igen.
Stora bamsiga Kramar till er, till Dig du starka, underbara // Gabriella