Det här med cancer och att vara gravid... Inget är självklart.
Tankarna MALER.
Beslut är inte självklara.
Ska vi vara nöjda och tacksamma över våra två barn som vi redan har fått som gåva?
Ska vi följa och ta emot vad livet har att ge och se vad det blir och vad som händer?
Ska vi låte det som ske ske?
Ska vi låta cancern styra vårt beslut?
Finns det "ork" (vad jag menar är att idag är vardagen full av aktivitet, de andhål som finns för Maken behöver han för att ta igen sig, när finns utrymme för vila/återhämtning om vi vår en ny liten Bebis med rätt till utrymme och sin plats i tillvaron?) och utrymme för ännu ett underverk i vår familj?
Vad vill högre makter säga kring att de ger oss en sådan här gåva?
Tanke som står i skuggan och som jag inte vågar ellr vill släppa fram:
Vad gör vi om cancern vinner och jag och två - eller kanske då tre - barn står ensamma kvar, barnen utan sin far närvarande???
Detta är bara en micromm av alla frågor som far runt - utan svar..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Sänder en kram! :)
SvaraRaderaHej! Jag förstår ditt dilemma och hoppas att du har ork att fatta ett bra beslut med tanke på alla som är beroende av dig och dig själv, lycka till önskar jag dig... beklagar att du måste fatta så svåra beslut:( kram Mia
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaHar precis hittat din blogg, min man har också cancer-nyss diagnostiserad.
Vilken form av cancer har din man?
/Inger
Tack för omtanken - alla! Kram <3
SvaraRaderaTill dig Inger;
Hej,
Att få diagnosen cancer, det etsar sig fast, känslorna... allt... Minns paniken och kaoset oerhört tydligt o smärtsamt.
Jag är ledsen att ni fått sådana besked! Håll i minnet att cancer idag botas i de flesta fall, i de fall de ännu inte är möjligt kan man leva bra och länge med behandling ändå, samtidigt som det forskas hela tiden och nya behandlingar tas fram. Det som inte är möjligt idag, kan vara det imorgon eller i övermorgon...
Att leva med cancer, vid sidan av är det jag - tack o lov - bara har erfarenhet av, är psykiskt tufft, men livet rullar på och livet är närvarande och mer intensivt i ständiga prövningarna.
All styrka till Dig Inger, hoppas att din Make får ok bra i den prövning ni nu ska ta er igenom!
Varma tankar till dig, hoppas vi "ses igen" :-)
"In Hope I Thrust" - alltid <3
Hej där! Det är enormt svåra frågor. Jag är nytillkommen (ganska) läsare av din blogg. Vi har gått igenom cancer i min familj också. Min man fick sin sista behandling i slutet av sommaren. Nu finns bara återfallsrisken kvar, men ingen cancer just nu.
SvaraRaderaVi väljer att ge "fingret" åt cancern och leva livet. Vi är mitt i funderingar att flytta utomlansds och struntar i allt vad cancer heter.
Att välja en bebis mitt i altihopa är nog ett större beslut. Jag tror inte jag skulle ha valt det, utan väntat. Nu vet jag inte vad det är för cancer din man har, eler vilka prognoser ni har fått, men ändå... Den psykiska prövningen skulle jag inte ha klarat av och samtidigt vara gravid. För mej blev den svåraste tiden efter behandlingarna (konstigt låter det kanske, men kuratorn pratade om fördröjd stressreaktion). Då behövde jag inte vara stark för hela familjen och det blev ett rejält ras.
Idag mår jag mycket bättre och makens senaste röntgen såg bra ut.
Lycka till vad du än väljer!
Jag hoppas att ni ska kunna ta det bästa beslutet för er om hur ni ska göra med bebisen. Jag håller med dig till det du säger till Inger att man som närmast den som drabbas av cancer är oerhört påfrestande för psyket, men man tar sig igenom mycket tydligen även när det är som jobbigast. Man ska aldrig sluta hoppas.. HOPPET är det sista som överger en!!
SvaraRaderaIdag är det ett bud, men imorgon kanske det finns något där.. Håller alltid tummarna..
Massor av styrke kramar till er alla..
Svår fråga men som du och din man med säker het frågar er själva liksom läkarna. Vilka är oddsen för att han ska få leva? Om han blir sämre i skede med ett nyfött barn kan det såklart bli otroligt jobbigt för dig. Då kanske det är din man som behöver din odelade uppmärksamhet. Blir han frisk vilket såklart är utgångspunkten! - kan ni ju få hur många barn som helst! Jag skulle definitivt inte klandra er för en abort. Finns många skäl för. Men återigen. Det finns inga enkla svar här och ni - och inte minst du - måste lyssna på era inre röster. Svårt och jag önskar er all styrka och lycka! Kram och varma tankar/M
SvaraRadera