Jag kan inte sluta förundras och undra över livet. Just nu misstänker jag saker som ska vara omöjligt och som är helt helt heelt upp o ner med tanke på hur allt varit genom åren och är just nu. Får återkomma närmare när jag egentligen vet vad som händer - om det nu är något som händer..
Finns det en mening med allt?
Hur ska man handskas med vad som händer o sker?
Ska man bara låta allt hända?
Jag är fullständigt frågande till vad som jag tror händer.
***
Väntan på besked pågår just nu parallellt med allt annat.
Mental tortyr skulle jag kalla det.
Tänker som så att; hade det varit upplyftande bilder på röntgen hade läkaren ringt, eller hur?
Så vad ska jag ställa in mig på?
Kan inte vi få positiva besked vi oxå?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vill bara skicka en liten hälsning från en för dig okänd besökare på din oerhört fina blogg..så bra du beskriver maktlöshet, pendling mellan hopp och förtvivlan och mitt i alltihop ska man leva också. Vi har en 16-årig dotter som för några år sedan fick epilepsi som visat sig vara svårbehandlad, jag känner igen dina känslor av maktlöshet och förtvivlan när man inte kan göra mer än att stå brevid och försöka trösta och vara stark när man samtidigt är så orolig..Många varma hälsningar från Camilla
SvaraRaderaJa, kan bara försöka föreställa mig. Tycker det är tillräckligt jobbigt med en far, dement, isolerad och hjälplös 50 mil bort. Att mina döttrar eller min man skulle .... ja det är det värsta på skalan. Och det går du igenom. Och du klarar det för att du måste. Finns väl inga val här antar jag. Och inga tröstande ord heller kanske. Du gör det bästa det kan i situationen och du kan ingen annat och ingen kräver annat heller. Du måste dessutom vara stark - och du gör det bra. Tror jag. Har du någon professionell att tala med? Om inte - se till att får det. Någon som är bara för dig. Det är du värd. /M
SvaraRaderaFick själv besök av den j¤%&#¤, och hann precis få veta att han lämnat min kropp, då det är dags för mig att stå bredvid min pappa som nu ska gå sin rond.
SvaraRaderaStängde bloggen där jag skrev om min resa, och har inte öppnat den tillbaks sen dess. För smärtsamt än, och bloggar nu allmänt om livets funderingar.
Skickar styrkekramar till dig och din familj.
Ingen som inte varit där kan någonsin förstå.