Fredag dag 5

Peppar peppar, hittills har det varit ok med biverkningar. Vågar knappt säga det för då är jag rädd att bli straffad på något sätt och få bakslag bara för att jag säger något sådant.
Blir väldigt lätt skrockfull när det gäller tankar kring cancern.

Skillnaden med denna behandlingen är också att vi lever med den mer påtagligt under längre tid...
Behandlingen är i cykler om 21 dagar...Tablettform, två mediciner; dag 1-21 och dag 10-14 den andra. Sedan en dag intravenöst dag 21.
Vila och sedan på det på nytt efter 7 dagar om allt är ok med värden osv.

Behandlingen han fick tidigare var var 6e vecka i tre dagar. Då visste vi att det dessa dagar som "påverkade" livet, han var jättedålig och sängliggande och mådde skit. Sedan mådde han bra och vi kunde leka strutsar och låtsas att livet var som vanligt och njuta av livet och ta tillvara på allt.

Nu är cancern mer tydligt närvarande i och med att behandlingen pågår "hela tiden".. Det blir en inre stress av detta, mer tankar hela tiden liksom.

Besök på Kliniken

Idag var det dax för besök på SU.

Att gå dit - bara som sällskap, som anhörig - höjer pulsen rejält.

Pratade kring biverkningarna.
Känsliga hand och fotsulor verkar komma som ett brev på posten med denna behandling. Förmodligen smärtsamt och tufft..

Har laddat upp med nya ull-tofflor till Maken.
Feta cremer till händer och fötter.
Undrar vad man kan göra mer?

Det är tufft att vara på SU - att se alla människor som är sjuka. En del ser man inte på att de är sjuka... Andra är väldigt märkta av sin sjukdom..
Det är jobbigt och frågorna tankarna blir många och tunga.

Rädslan, skräcken för framtiden och vad den har med sig...

Personalen är ändå fantastisk, att de orkar. Beundransvärt!!!

Dag 2

Lugnet före stormen?

Jag börjar fundera om det är jag som får behandling istället för maken?

Igår när jag läste sagan vid nattningen såg jag dubbelt av trötthet och slumrade till mitt i en mening och ORKADE verkligen inte läsa, förmådde mig inte att hålla ögonen öppna!! Maken hörde mitt sluddrande och kom in och läste istället, jag la mig bredvid och somnade bums. Märkte inte när Maken gick. Klockan var halv sju.

Idag har jag haft fruktansvärd huvudvärk och tröttheten är fortfarande helt otrolig. Dessutom är min mage KATASTROF. Ursäkta ordvalet i det följande... Men jag har sprutlackerat toaletten flera gånger idag. Helt kass är min mage.

Jag förstår ingenting.
Maken kör på som vanligt?!?

Oj vad underligt. Kan det få vara såhär? Snälla!

Dag 1

Har fungerat ok.
Får det vara såhär är det ok.
Huvudvärk är den biverkning som han märkt av.
Jag kan uppfatta trötthet, men jag har oxå sovit ikväll, somnade vid nattningen - händer aldrig annars. Alla kan vara trötta, eller hur?

Tror, vad gäller min egen trötthet, att det är anspänningen och alla grubblerier de senaste veckorna.
Har svårt att komma till ro om kvällningen och natten.
Mycket tankar, rädsla för framtid.
Är det bara jag som grubblar?

Ny Behandling startar imorgon

Imorgon börjar min Makes nya behandling.

All förhoppning om att det ska vara den rätta medicinen! Måste vara det!

Har läst de prassliga "biverkningslapparna" i medicinaskarna nu på kvällen.
Inget att rekommendera.
Ingen rolig läsning..
Undrar hur det kommer att bli?
Hoppas att det inte blir alltför tufft.
Det är ju jobbigt och sorgligt nog som det är...

Ny fas imorgon, ber till Gud att han ska höra våra böner.

Idag har varit en fin dag, en dag jag vill hålla mig fast vid, kan det inte alltid få vara som det är NU?

Min make har cancer - Måste finnas fler i samma situation?

Nu när jag skriver här har jag börjat fundera.

Trodde det fanns ett behov av att finna likasinnade här i cyber space. Att här lite anonymt kunna ventilera den frustration och rädsla man (iallafall jag) lever med som anhörig.
För det är väl egentligen inte så här man ska leva när man är 30 +, småbarnsförälder mitt i livet? Det är väl en livskris om något?

Jag menar det finns så oerhört oerhört många som får de hemskaste besked och livet ställs på sin spets. Många, förmodligen de allra flesta, har någon som står vid sidan och försöker vara stabil. Någon som får vara en lekman till sjuksköterska/fru/mamma/assistent/psykolog/chaufför mm mm samtidigt som hon/han själv är som ett asplöv, rädd för vad som komma skall.

Eller har jag fel?
Blir orolig att jag är svag, att jag uppfattas som gnällig.

För det är jag inte. I mitt vardagsliv ventilerar jag inte, livet får rulla på, jag är stark, positiv, ser på framtiden med tillförsikt och hopp mm.
Det gör jag såklart även inför mina nära och kära oxå, men vi har valt att LEVA - så länge livet tillåter - som vanligt - varför vi inte pratar cancer.

Jag hoppades - när jag började denna blogg - att jag skulle "finna" människor i samma situation, likasinnade, människor som varit där jag är nu, för att ge styrka åt varandra, uppmuntran, allt i en positiv stärkande anda.
Men responsen här har inte varit alls vad jag förväntade mig :(.

Kan inte se hur många som egentligen läst heller för den delen, kan man få den uppgiften på något sätt?

Nu måste jag röja, för här stundas gäster i eftermiddag.

Kallelsen

Idag kom kallelsen till skelett scinten.
Tid den 8e december.

Det innebär - gick det upp för mig nu i skrivandets stund - att vi kommer få dom/besked innan jul vad denna stundande röntgen visar. Förmodligen vid nästa läkarbesök som oxå är inbokat.. RÄDD. Fruktansvärt rädd. Är det cancer som gör att han har ont i sin axel? Är det spritt till skelettet nu oxå?

21 december är det läkartid - den kom oxå idag då vi inte hann få med den på senaste besöket eftersom det var så mycket kring nya behandlingen och då minstingen klättrade runt i rummet och tryckte på knappar mm mm...

Det är ju sjukt, när jag tänker på senaste läkarbesöket. Där sitter vi. Pratar med läkaren. Min make har obotlig cancer och på golvet gurglar och bubblar vårt lilla barn, helt omedveten om det fruktansvärt absurda i hela situationen.

Hosta

Förkylning med hosta, ingen feber.
Förkylningen är i princip över men hostan..
Den vill inte gå över.

Är det cancern som gör sig påming?

Minns en artikel i tidningen Mama för ganska exakt ett år sedan. Då läste jag om en ung mamma som blivit änka. Hon hade en liten son vars pappa nu var hans skyddsängel.
Hans cancer började med en hosta som inte ville gå över, sedan gick det snabbt...

Näääehe, nu får jag ge mig! Usch vad jag låter j.. pessimistisk. Jag är ju inte sådan!!

Nu måste jag tro på nya medicinen!!
Den börjar på måndag!
Nu hoppas jag på allt gott! Detta kommer att bli vad som behövs för att cancern ska vara förloraren och min make, vi vinnarna!

TÄNK om vi från och med nu kommer få tillhöra dem som får goda, positiva besked! Riktigt goda och bra besked!!! Ja, så ska det bli!!