Mållös

Senaste läkarbesöket fick vi veta att skelettscinten som oroat var "ren".
Wow!
Glada - såklart!!
Lättade - såklart!!

Komiskt:
När vi var på onkologen, väntade på att få komma in till läkaren sitter vi och småpratar sinsemellan, maken och jag. Vi fnissar, maken visslar lite lågt för han är rastlös och förmodligen nervös... Men vi är på gott humör, det var en härlig dag med solsken och vårvärme. Vi var inte högljudda eller så. Men vi småskrattade och som sagt maken småvisslade lite för sig själv - glada sånger...

Då säger en kvinna 70 + till oss med irriterad röst:

"Kan du inte visa lite hänsyn, vi är faktiskt sjuka här..."

Ahaaaaa, blir ställda och mållösa båda två, bara gabar och stirrar på henne - tystnar tills vi får komma in till läkaren.
Vad trodde hon vi gjorde där?? Ett par, 30 +, har fikastund på onkologen för det är mysigt????

Jag är här, men bloggen har jag inte haft " behov" eller kanske energi av/till. Började denna blogg för att få en ventil att pysa över i, senaste tiden har tillvaron varit fylld av "allt" och även liv varför ventilen fått hålla sig stängd..

Livet rullar.
Maken kör på.
Tycker allt luktar fis, diareer o gaser är vardag..
Livet i magen ger vi en chans och tar emot det med öppna armar om det är meningen.
Vi har alltså tagit ställning och tillåter oss att tro på liv och livets mening.
Det som sker sker. Det sker av en anledning som man tids nog förstår.

Tack alla för fina värmande kommentarer, både publicerade o opublicerade och även mail <3! fantastiskt värmande och stärkande, hoppas jag kan ge något tillbaka, nu, senare eller när du behöver! Tack o kram :).