Visst finns det väl många vinnare?

Jag vill höra solskenshistorier.
Jag vill läsa om solskenshistorier.

Men de som gått vidare och besegrat cancern, har nog fullt upp med att leva så de surfar inte runt på cancersidor, eller?

För visst finns det väl solskenshistorier?
Säg att det finns vinnare där ute?
Visst finns det de som besegrat cancern eller som levt med den i många många år och fått ha den under kontroll!
Visst finns det väl många vinnare?

Absolut, det måste finnas!

I believe.

Är det såhär jag och barnen får det om...

...
Frågan kommer som ett brev på posten varje gång min make reser bort.

Nu är Maken inte hemma - alltså kommer funderingen - omgående i alla situationer, hela tiden. Tröttande, tärande, tungt.

Har märkt att jag får ångest när jag är ensam med barnen - när maken är bortrest. Det påverkar mig, det påverkar mitt tålamod, det påverkar mig som mor..

Jag har en tanke. Den spökar och gnager hela tiden då - när jag är ensam. Den är tung och mörk och jag vill inte ha den. Jag vill skjuta undan den, långt bort, bort från mitt medvetande. Men jag lyckas inte, den återkommer alltid, som en boomerang.

Jag skulle aldrig, aldrig i mitt liv våga yppa den till någon högt, vet egentligen inte varför? Tror att det är för att jag fått för mig att frågan på något (skrockfullt ?)sätt skulle vara ett tecken på att jag skulle kunna känna vårt liv som besegrat?
Skulle aldrig aldrig avslöja denna tanke - eller någon tanke - om det fanns risk att uppfattas som något åt det hållet. Något sådan FINNS INTE. Men tanken/tankarna finns där - oavsett vad den betyder eller hur den tolkas/ska tolkas.

Malande, tyngande, ångestfyllda tanken/tankarna är - här i min "anonymitet" yppar jag den, pyser ur mig:

Är det såhär vi ska ha det om Maken dör?
Är det så här vår vardag ska vara?
Är det såhär vårt fredagsmys kommer se ut?
Är det såhär våra helger ska vara?
Är det såhär... ... ... ... om min Make, barnens far, dör ifrån oss.


I HATE IT!

Återigen: RÄDD!

Barnen, Cancern & DödenDöden

Det händer att jag undrar vad föräldrar till barnens kompisar säger till sina barn om tex Cancer? Sjukdom och DödenDöden?

Vi försöker - som jag många gånger tidigare poängterat - hålla "allt detta" odramatiskt.
Likaså försöker vi tala om DödenDöden som något naturligt.

Men är ordet Cancer lika odramatiskt hos alla kompisars föräldrar när de pratar om Cancer? Sjukdom? DödenDöden?

Jag vet att jag inte kan Curla bort verkligheten för våra barn.
Men jag vill inte heller dramatisera något som inte är (för oss)- ännu/ i nu läget..

Tro nu inte att vi undanhåller något för våra små. Det gör vi inte. Vi talar om det som vi känner de behöver veta, talar alltid sanning, men säger det vi tror är lagom för dem - just nu.
Vill avdramatisera, hålla det lagom och naturligt..

Dessa tankar dyker upp då förskolelärarna idag sagt att vår Stora har varit kontaktsökande, pratat om saknad, haft frågor som "Lämnade din pappa dig när du var liten? Hur kände du då? Kom han tillbaka? Var du ledsen?
Har velat sitta i knä, mysa osv... Något som inte varit typiskt för vårt barn - tidigare... Varifrån kommer dessa funderingar - nu?

Nu säger jag inte att det kommer "utifrån" att vår Stora har dessa funderingar och frågor.
Det är inte alls förvånande att sådana tankar finns - säkert inte ens om vi inte hade haft Cancer och sjudkom i vårt hem... Men visst reagerar känselspröten extra när de tar upp något sådant här och frågorna, tusen frågor börjar gnaga...

Det är två olika frågeställningar och funderingar jag har..
Så missförstå mig inte :).

Kallelsen

till röntgen kom redan idag.

Då är det "Revben Thoraxskelett" som ska undersökas närmare.
Jag skrev i tidigare inlägg att det var sjunde- eller åttonde kotan, det var visst revbenet samt en nack-kota som hade "odefinierbara förändringar som kräver närmare undersökning".

Datumet som var uppsatt kunde dock inte min make.

Får se när det blir nu.
Han vill - som kanske märks emellanåt - inte låta sjukdomen styra övriga normala livet alltför mycket.
Livet - den friska delen - ska oxå få ta plats, mesta möjliga plats.

Idag har han haft en dipp-dag.

Det påverkar oss alla.
Jag är kass på att bära honom när han känner sig svag. Blir sämre märker jag när jag reflekterar över tid.
Jag vet att jag då borde vara stark.
Ibland går det, ofta fixar jag inte det. Jag reagerar med någon form av barnslig nonchalans. Hittar inte ordet för min reaktion just nu..

Idag har han haft en "krypande känsla" en "oro" i kroppen, som abstinens beskrev han, som han föreställer sig att det känns. Känner sig trött idag oxå. Utmattad.
Det oroar mig, vi har så oerhört mycket framför oss, som även för mig, som frisk, känns nästan övermäktigt att orka.

Vår tillvaro är speedad, har varit så ända sedan cancern kom tillbaka.
Det är så mycket vi vill göra, som maken vill göra, uppleva, förverkliga, förbereda, skapa.

Att Leva tar tid som inte räcker till.
Tiden går så oerhört fort, vi ser det i våra älskade barn.

Säg det lugn som varar..

Igår var det dax för den cytostatika som maken får intravenöst.
Denna Cytostatika behandling som han nu får är mestadels i tablettform och det är en oerhörd lättnad mitt i allt. Föregående behandling innebar tre hela dagar på SU, var 6e vecka.
Nu har vi en halv dag en gång i månaden. Det räcker i och för sig, men är som sagt en stor lättnad. Vi går alltså dit på lätta fötter, med tanke på hur det varit.

MEN vi gick därifrån med oerhört tunga steg.
Skrev i ett tidigare inlägg att rönten såg bra ut.

MEN Scinten visade förändring som inte gick att definerar utan vidare undersökning.
Åttonde - eller om det var sjunde - kotan samt en nack-kota.
Greppar det vi har: Maken mår ändå bra, han orkar, känner sig stark och opåverkade största delen av tiden.

Dessutom kunde han inte få Avastinet, han hade för högt blodtryck - en biverkning -av medidinen. Han ska nu äta blodtryckssänkande medicin och förhoppningsvis ska trycket hinna gå ner tills nästa behandling är planerad. Hans tryck var - efter tredje mätningen... Man vill ju fullfölja... - 166/98 (gränsvärde för att ge medicinen 150/100)
Jag önskar något så oerhört att vi får glädjande goda besked kring denna cancer - någongång.
Nu är det väntan igen. Vet ej ännu hur man går vidare.

Makens fina läkare ringde senare på eftermiddagen. Kändes aningen bättre efter det samtalet.

Nu får vi ta vardagen och vara tacksamma för det som är bra i livet! Vi vet inget exakt ännu.

In Hope I Trust!

Vad glad jag blev över alla kommentarer här idag! TACK! Ska kika in hos er alla och "läsa", men nu ropar minstingen från sängen, förmodligen tappat nappen i sömnen.

Livet är, livet rullar - trots bulor på vägen.

läkarbesök

igår var det dax för läkarbesök igen och det påverkar oss mer än vi vill tro och erkänna.
Jag var helt apatisk (skyllde på trötthet) hela lördagen - även söndagen.

Min make, han har inte tid att vara så patetisk som jag... Han kör på, håller huvudet högt. Först efter läkarbesöket pyser det ut, frustrationen och han reagerar även när han är där.
Han tycker sjukvården är lite nonchalant mitt i allt oerhört gott och bra de gör. Vad som inte fungerar är all administration och det runt omkring..
Mitt i sjukvårdens all välmening blir försöken emellanåt livt väääl bra.
Igår var makens läkare själv sjuk.
Då han inte kunde gå på sin förra tid fick han nu träffa en annan läkare.
Ett läkarbesök som han upplevde helt meningslöst,gav inget annat än obesvarade frågoch och tog tid för läkaren var ju tvungen att läsa in sig i hans omfattande journal och satt där och läste innantill.

Borde väl vara så att man respekterar att trots att man är sjuk så har man ett liv.
Den sjukes tid är också viktig.
Men alltför ofta måste man hela tiden anpassa sig efter läkare och sjukvården.
Är man sjuk i cancer med metastaser och gú vet allt, så är väl den cancersjukas tid viktigast av allt...
För oddsen är ju tyvärr att den cancersjukes tid i nulägetser sämre ut än sjukvårdens och läkarens?

Nu måste jag iväg, men jag var tvungen att skriva av mig.
Är deprimerad just nu, rädd och orolig för min älskade make.

Besked

Idag var väntan slut.

Har levt med en gnagande oro över hela julhelgen som jag trängt undan oh lekt struts med. Har inte vågat erkänna hur rädd och orolig jag varit.

Maken har ju en krånglande axel..
När han nämnde det för sin läkare såg man hur hon tänkte: cancer??..?? Läkaren sa däremot att, "du kommer inte få hjälp av sjukgymnast innan vi uteslutit cancer, så är det alltid oavsett vad vi tror är orsaken till din värk. De kräver alltid att man har undersökt och kan utesluta cancer när de får veta att patienten har cancersjukdom. Måste undersöka dig innan remiss kan utfärdas".

Alltså var det skelett röntgen.

Idag var det dax för läkarbesök inför omgång två med denna behandling som nu pågår då. I och med det, läkarbesök. Maken hade dock ej möjlighet att gå därför hade de telefonmöte istället.
När han berättade för mig att skelettröntgen var ok märkte jag hur otroligt spänd och rädd jag varit inför detta...
Det har vi nog båda varit i det tysta. Ingen har sagt något, men tanken har varit där hos oss båda, det vet jag..

Förresten, julhelgen, nyår har varit jättefin. Vi har fått vara och leva som en "vanlig" familj. Cancern har inte påverkat vår tillvaro mer än i tankarna. Maken har fått må bra.
Tycker att han är lättretlig i halsen, blir lätt irriterad i andningen och harklar sig och hostar till. Är det cancern? Eller är det hosta som alla andra kan ha?
Tycker att han på morgonen är rosslig. Men det är ju barnen också?...?
Men jag tänker Cancer?.... Ofta.

Jag är tacksam över den fina ledighet vi haft. Jag älskar min make något så oerhört, tankarna är så många, har ingen att dela dem med...
Idag började vardagen igen.
Det är fint med vardag, det är ju egentligen vardagen som är livet.