...
Frågan kommer som ett brev på posten varje gång min make reser bort.
Nu är Maken inte hemma - alltså kommer funderingen - omgående i alla situationer, hela tiden. Tröttande, tärande, tungt.
Har märkt att jag får ångest när jag är ensam med barnen - när maken är bortrest. Det påverkar mig, det påverkar mitt tålamod, det påverkar mig som mor..
Jag har en tanke. Den spökar och gnager hela tiden då - när jag är ensam. Den är tung och mörk och jag vill inte ha den. Jag vill skjuta undan den, långt bort, bort från mitt medvetande. Men jag lyckas inte, den återkommer alltid, som en boomerang.
Jag skulle aldrig, aldrig i mitt liv våga yppa den till någon högt, vet egentligen inte varför? Tror att det är för att jag fått för mig att frågan på något (skrockfullt ?)sätt skulle vara ett tecken på att jag skulle kunna känna vårt liv som besegrat?
Skulle aldrig aldrig avslöja denna tanke - eller någon tanke - om det fanns risk att uppfattas som något åt det hållet. Något sådan FINNS INTE. Men tanken/tankarna finns där - oavsett vad den betyder eller hur den tolkas/ska tolkas.
Malande, tyngande, ångestfyllda tanken/tankarna är - här i min "anonymitet" yppar jag den, pyser ur mig:
Är det såhär vi ska ha det om Maken dör?
Är det så här vår vardag ska vara?
Är det såhär vårt fredagsmys kommer se ut?
Är det såhär våra helger ska vara?
Är det såhär... ... ... ... om min Make, barnens far, dör ifrån oss.
I HATE IT!
Återigen: RÄDD!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jag förstår. Jag slåss själv med och mot dessa hemska tankar som, hur gärna jag än vill stänga dem ute ändock, tränger ovälkommet på. Rädslan för att tanken blir en sanning ligger väl i vetskapen om att våra män har en påstått obotlig cancer. Förlåt om du tar illa vid gällande ordet påstått men jag kan omöjligen förmå mig att skriva meningen utan just påstått. Det ligger samma rädsla där, tänk om det blir sanning om jag inte använder ordet. Så länge jag använder det finns det kanske mer hopp, oavsett vad läkare säger.
SvaraRaderaJag önskar er allt det bästa och att din man snart är hemma så att just dessa tankespöken kan låta dig vila ett tag.
Styrke Kramar till dig och dina kära
Hej!
SvaraRaderaFann din blogg via Rattys. Jag är en ensamstående mamma och änka (min älskling klarade sig inte). Den 28 december 2006 fick vi beskedet att min man hade en obotlig cancer. Han hade under november och december rasat kraftigt i vikt 25 kg. Läkarna på vårdcentralen trodde att han fått diabetes! Under julen blev han sämre, ville inte äta och orkade inte mer än att vila. Den 27 december var vi ute och åkte bil (maken körde) han körde mot trottoarkanter etc, han ömsom frös och svettades. När vi kom hem frös han så att han inte kunde sitta på en stol. Han tog ett varmt bad och när han kom upp från det svimmade han. Jag ringde efter ambulans. Han lades in för undersökning då läkarna genast såg hans dåliga vården mm. Dagen efter fick vi veta att han hade en stor tumör på bukspottkörteln som hade spridit sig till lever och lungor. Maken blev hemskickad. Vi fick veta att efter nyår skulle vi bli kontaktade av ASIH. Vi undrade givetvis vad det var, hade inte funnits i våra liv tidigare. Maken blev inskriven där och från den dagen lämnade jag inte honom ensam en enda dag. Vi åkte på cellgiftsbehandlingar, röntgenundersökningar, läkarbesök tillsammans. Till en början såg man att alla tumörer slutat växa och inga nya hade tillkommit. Vi fick en strimma av hopp, kanske, kanske skulle vi tillsammans klara detta. Läkarna var mycket förvånade när vi under sommaren kunde åka på semester till Öland, maken körde. Under september månad förvärrades läget, alla möjliga åkommor tillkom, ASIH, Änglarna på jorden, gjorde allt som stod i deras makt. Men till slut tog den j..a sjukdomen över. Vi förlorade en älskad make och pappa i oktober 2007. Mina fina barn då 14 och 12 år var förkrossade. Det har nu gått drygt två år men det känns fortfarande som igår på något sätt. Man klarar mer än man tror...
Jag hoppas allt går bra för er och skickar dig styrkekramar genom etern.
Lena
Hej Lena,
SvaraRaderaTack för din kommentar och för att du delar med dig av din/er oerhörda prövning.
Det gör så ont att läsa att du nu står ensam kvar med dina barn, att din make förlorade kampen och fighten.. Det smärtar och jag känner med dig.
Vilken resa ni hade tillsammans, vilket oerhört fint stöd han hade i dig, det måste varit oerhört betydelsefullt för honom - oxå.
Din kommentar betyder mycket och jag skickar även dig många många varma styrkekramar i den sorg och saknad du och dina fina barn måste leva i och med.
All styrka till dig!
Kram & Tack!
P.s Nu ska jag googla på nätet om ASIH, då detta inte är ngt som jag kommit i kontakt med - kanske vill jag inte det heller...? (rädd som Himlen är rosa skrev i sin kommentar att det ska bli en sanning om jag yppar fel ord eller tanke - om ASIH är vad jag tror att det är...).
Även om det är fint att läsa att du fann värdefullt stöd från dem - jag hoppas du förstår hur jag menar. D.s