Säg det lugn som varar..

Igår var det dax för den cytostatika som maken får intravenöst.
Denna Cytostatika behandling som han nu får är mestadels i tablettform och det är en oerhörd lättnad mitt i allt. Föregående behandling innebar tre hela dagar på SU, var 6e vecka.
Nu har vi en halv dag en gång i månaden. Det räcker i och för sig, men är som sagt en stor lättnad. Vi går alltså dit på lätta fötter, med tanke på hur det varit.

MEN vi gick därifrån med oerhört tunga steg.
Skrev i ett tidigare inlägg att rönten såg bra ut.

MEN Scinten visade förändring som inte gick att definerar utan vidare undersökning.
Åttonde - eller om det var sjunde - kotan samt en nack-kota.
Greppar det vi har: Maken mår ändå bra, han orkar, känner sig stark och opåverkade största delen av tiden.

Dessutom kunde han inte få Avastinet, han hade för högt blodtryck - en biverkning -av medidinen. Han ska nu äta blodtryckssänkande medicin och förhoppningsvis ska trycket hinna gå ner tills nästa behandling är planerad. Hans tryck var - efter tredje mätningen... Man vill ju fullfölja... - 166/98 (gränsvärde för att ge medicinen 150/100)
Jag önskar något så oerhört att vi får glädjande goda besked kring denna cancer - någongång.
Nu är det väntan igen. Vet ej ännu hur man går vidare.

Makens fina läkare ringde senare på eftermiddagen. Kändes aningen bättre efter det samtalet.

Nu får vi ta vardagen och vara tacksamma för det som är bra i livet! Vi vet inget exakt ännu.

In Hope I Trust!

Vad glad jag blev över alla kommentarer här idag! TACK! Ska kika in hos er alla och "läsa", men nu ropar minstingen från sängen, förmodligen tappat nappen i sömnen.

Livet är, livet rullar - trots bulor på vägen.