igår var det dax för läkarbesök igen och det påverkar oss mer än vi vill tro och erkänna.
Jag var helt apatisk (skyllde på trötthet) hela lördagen - även söndagen.
Min make, han har inte tid att vara så patetisk som jag... Han kör på, håller huvudet högt. Först efter läkarbesöket pyser det ut, frustrationen och han reagerar även när han är där.
Han tycker sjukvården är lite nonchalant mitt i allt oerhört gott och bra de gör. Vad som inte fungerar är all administration och det runt omkring..
Mitt i sjukvårdens all välmening blir försöken emellanåt livt väääl bra.
Igår var makens läkare själv sjuk.
Då han inte kunde gå på sin förra tid fick han nu träffa en annan läkare.
Ett läkarbesök som han upplevde helt meningslöst,gav inget annat än obesvarade frågoch och tog tid för läkaren var ju tvungen att läsa in sig i hans omfattande journal och satt där och läste innantill.
Borde väl vara så att man respekterar att trots att man är sjuk så har man ett liv.
Den sjukes tid är också viktig.
Men alltför ofta måste man hela tiden anpassa sig efter läkare och sjukvården.
Är man sjuk i cancer med metastaser och gú vet allt, så är väl den cancersjukas tid viktigast av allt...
För oddsen är ju tyvärr att den cancersjukes tid i nulägetser sämre ut än sjukvårdens och läkarens?
Nu måste jag iväg, men jag var tvungen att skriva av mig.
Är deprimerad just nu, rädd och orolig för min älskade make.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej!
SvaraRaderajag blir tagen av att du känner dig så ensam som anhörig i denna svåra resa. Jag hälsar dig varmt välkommen in hos oss Cancertjejer, som är ett forum för cancersjuka och deras anhöriga http://cancertjejer.forum24.se/cancertjejer.html Där finns många att dela upplevelser, provresultat, glädje & sorg med. Välkommen!
Varm kram från Lilla H som också lever med obotlig cancer.
Hej och tack för att du skriver om det här.
SvaraRaderaHar själv varit anhörig till en svårt sjuk bror och det känns befriande
att läsa om någon annan i samma situation. Även om jag önskar att du slapp detta så är det faktiskt väldigt trösterikt att få läsa om andras liknande upplevelser.
Hej!
SvaraRaderaJag vill bara skicka ett litet meddelande till dig. Jag har läst igenom hela din blogg och känner igen mig oerhört mycket i det du beskriver...
Jag är en 35-årig trebarnsmamma som också lever vid sidan av cancer. Denna förbaskade j-a sjukdom som finns med i ens tankar mer eller mindre hela tiden. Tack och lov så är det inte min make som är drabbad, men min pappa. Han är förvisso äldre (63 år) - och därför är det kanske lite lättare att acceptera (vet inte?) och jag har ju min man som stöd i denna resa. Min pappa är en så levande och aktiv person, han har sett fram emot att vara med sina barnbarn och åka skidor och bada med dem... men cancern ville annorlunda :(
Han fick sin diagnos september 2008. Spridd ändtarmscancer med ett 15-tal metastaser i lymfkörtlar utmed aortan och 2 lungmetastaser. Ingen bot finns. 5-års överlevnaden från diagnos är 0%... så sorgligt... Han är skild från min mamma och det är jag som står honom närmast. Jag följer med honom på alla läkarbesök. Alla skitjobbiga läkarbesök. Allt från diagnos, behandlingsdiskussioner, svar på röntgenkontroller etc. Jag håller med dig. När man sitter i väntrummet och väntar på ett besked är det så sjukt jobbigt att hjärtat rusar och det känns som om en panikångestattack är nära...
Oj, det här blev en lång kommentar... Ville bara lämna ett avtryck. Jag kommer följa din blogg fr.o.m idag. Det finns nog definitivt ett behov att diskutera anhörigfrågor och synvinklar.
Sköt om er! Jag hoppas innerligt att ett mirakel inträffar och att din make får bli frisk!
Kram!
Hej och tack för din kommentar och din snabba respons. Jag blev så glad av ditt inlägg, att finna någon i samma eller liknande situation. Någon som förstår. Dessutom så märker jag att vi verkar tänka och känna lika om mycket även utanför cancern. Min tanke vid första inlägget var också att inte pladdra på för mycket. Men det finns ju något befriande i att finna en individ som kan förstå och då vill man eller iaf jag så gärna lätta mitt hjärta och berätta.
SvaraRaderaNär jag läste ovanstående kommentar från Anonym så drabbades jag dock av en oerhörd skräck. Den cancern hennes far har är ju den cancern min man har fast hans även är massivt spridd till levern. Vi har inte fått någon tid, ngn procentsats gällande överlevnad. Jag trodde inte att de gav det längre?! Men min man är ju en egen individ och hans styrka, vår styrka måste ta oss igenom detta. Jag kommer aldrig att sluta hoppas, aldrig att sluta kämpa. Mina barn skall inte växa upp utan sin far, det går inte, jag tillåter det inte.
Har ni givits ett tidsperspektiv eller liknande? Ibland vill jag ha det, jag vill veta fast hur skulle jag hantera det? Vad skulle jag göra med informationen? Skulle inte en del av hoppet då gå förlorat? Usch man slits mellan hopp och förtvivlan ibland flera gånger per dag.
Jag önskar er allt det bästa, all styrka och glädje och hoppas att vi kan finna styrka hos varandra, i våra berättelser när så krävs.