måndag 24 maj 2010

Bråk

Vi bråkar nästan aldrig.
Igår gjorde vi ett undantag, det bara pyste över.

Anledningen var nog stundande behandling på sjukhuet med läkarbesök. Nerverna ligger på huden inför dessa. Det var dax idag... Men ändå, jag borde stötta och vara stark just i dessa lägen...

Men tror du jag fixade det... :(..?? icke.. Istället var det Många o Mycket dumheter & grodor som kom ur min mun.. Skitsaker i det stora hela..

Min Make är ju fantastiskt positiv som jag skrev i tidigare inlägg, det gör ibland att jag känner mig som en dålig människa eftersom jag inte klarar av att leva upp till samma fina insällning till livet och omgivningen som han. Men det var inte bara detta som tjafset handlade om, men det rann över för oss båda igår, tom alltså min kära finaste Make.

Jag är mer än väl medveten om att han har mer än nog med sina bekymmer.
Bråket igår fick mig att på allvar fundera på att skaffa mig en profisionell samtalskontakt.
Han ska inte behöva ta min frustration då han har mer än nog med sin egen.

Men ORKA?
Jo, jag får bara resa mig upp och ta mig i kragen, efter sommaren känns som en uppnåelig deal med mig själv.

Jag behöver det - VI behöver det..

onsdag 19 maj 2010

??

Usch vad jag gnäller här i bloggen... Men det är väl som många av er skrivit till mig: Det är för att jag behöver en ventil någonstans som jag har denna blogg! Här öser jag ur mig förbjudna tankarna, alla smärtsamma känslor, stora sorgen, bitterheten, rädslorna/skräcken, oron, frustrationen och ilskan mm mm.

Jag måste dock lyfta fram min älskade Make.

Han är enastående - som så många andra som är drabbade av cancer!
Jag har aldrig i mitt liv träffat någon med sådan sprudlande livsglädje.
Ingen kan sprida glädje som han!
Han är alltid alltid positiv, full av liv och energi!
Han sprider glädje, står stadigt i alla stormar! Klok som få, roligare än alla komiker tillsammans!
Han är en person som med sin utsrålning alltid sticker ut bland tusen andra unika, på ett så fint härligt sätt!

Jag är så ohyggligt lyckligt lottad som har lyckan och förmånen att få dela mitt liv med honom! Han berikar sin omgivning, lyfter alla han möter, träffar och umgås med, vår alla att växa...
Får mig att leva, hjälper mig att se, älska och leva livets alla dagar!

Han lever livet fullt ut varje minut, timma och dag, älskar livet!

Han är den perfekta pappan och förebilden för våra underbara barn som han och jag har lyckan att ha i våra liv!

Kan nog skriva en bok om alla positiva sidor hos denna sprudlande energiknippe till Man & ändå skulle jag inte få fram det på ett tillräckligt bra sätt!

Att beskriva honom, hans styrka - i allt - är omöjligt, man måste träffa honom helt enkelt för att förstå..

Varför, VARFÖR, varför ska en person som han, så god, generös, som ger så oerhört mycket till alla i sin omgivning, vänner, bekanta, kollegor, barn, vuxna alla medmänniskor, släkt vänner och framförallt familj, varför VARFÖR, varför ska just HAN drabbas av cancer, varför så tidigt mitt i livet???

Han berikar så många, stärker så många, ger så mycket, betyder obeskrivligt för så oerhört många människor...

Jag kan inte för mitt liv förstå det och undrar ständigt varför just HAN - min Kärlek i Livet, mitt liv.


Jag inser att jag mitt i allt är obeskrivligt lyckligt lottad, men det är obeskrivligt smärtsamt ändå...

måndag 17 maj 2010

Pyrets hjärta har slutat att slå

Har varit tuffa dagar.
Vid en extrakoll av Bebis med anledning av ovisshet hur cellgiftsbehandlingarna inverkar på graviditet och foster såg vi plötsligt inget pickande hjärta...

Samma dag vi var där hade hjärtat slutat slå.
Graividiteten var så långt gången att jag måste "förlösas".
Hemskt.
Då det "inte fanns plats eller personal" på Kvinnokliniken fick jag snällt gå hem med död bebis i magen.
Vänta - för att få komma in efter helgen.
Ingenting hände, jag gick omkring med min fina putande gravidmage med vissheten om att pyret inte fanns kvar där inne - rent själsligt - utan var någon annanstans nu...

Väl inne på Kvinnokliniken efter att fått ta först några piller ett par dagar tidigare fick jag ytterligare piller för att sätta igång värkar osv osv osv...

Det gick förhållandevis smärtfritt rent fysiskt men mentalt var det grymt.

En liten fin gosse var det.
Han såg så tillfreds och fridfull ut, det man såg var välskapt.
Vi får se vad närmare undersökningar visar.
Askan sprids i minneslunden.

Jag kan bara undra varför?
Graviditeten var oplanerad, varför skulle vi då tvingas gå igenom allt detta? Framförallt varför hände det inte tidigare? Nu hade det gått så långt att jag hade en fin kula, kände bubbel, vi gladdes åt denna fantastiska individ som växte i min mage - ett Mirakel! Vi längtade...

Just när alla positiva förväntansfulla känslor tagit över, då vi ropat ut denna fantastiska nyhet till världen, då, precis då, rycks mattan under fötterna undan och jag med min älskade faller handlöst....

Det smärtar, det gör ont och frågan är ideligen VARFÖR detta - också...?

Nu måste jag sova...
Snart vaknar våra fina barn - glada och förväntansfulla inför en ny spännande dag!
Mor måste då också orka.. Jag är lyckligt lottad som har dem - vi är lyckligt lottade som har varann - trots allt som prövar oss.

Livet går vidare. Rädslan för vad nästa slag ska bli gnager.

Jag längtar efter lugn, trygghet, harmoni i en frisk vardag och i livet.

måndag 10 maj 2010

Hur går Omgivningens bild ihop m det jag känner?

Är jag ego som tycker att många är ego i sin - som jag ser det - problemfria tillvaro?

Vad jag menar/känner är att jag tycker att tillvaron är "ProblemFri" då man har problem som man kan lösa om man väljer att ta tag i sina problem...

Många gnäller och är missnöjda, tycker livet är svårt, motigt och jobbigt trots att de faktiskt har motgångar, prövningar och problem som de faktiskt går att ta tag i och då skulle lösa sig - även om det kanske inte löser sig över en natt, men det GÅR att lösa... Det FINNS en lösning på problemet/motgången/prövningen.. Det går att skydda sig mot rädslan... mm mm..
Jag känner då att detta faktiskt inte ÄR ett problem även om det kan kännas tufft och motigt...

Jag känner att PROBLEM & MOTGÅNGAR är det då det faktiskt SAKNAS lösning, det saknas verktyg, det saknas sätt att skydda sig mot motgången eller prövningen, det saknas redskap...

Jag ORKAR inte finnas där för alla andra, som jag känner att jag borde.
I dessa självömkande perioder orkar jag inte finnas där.. Då har jag en del i min omgivning som blir besvikna på mig.. Det gör ont & jag känner mig ensam och övergiven av dem som jag faktiskt själv funnits för, trott mig stötta och uppmuntra och brytt mig om...
(Nu finns det mååååånga som är fantastiska på alla sätt dessa får på intet sätt ta åt sig av den skit jag kastar ut!!!!!)

Jag kan inte låta bli att tycka att livet kastar prövning på prövning på prövning på prövning på oss (säger det även i detta inlägg)..

Prövningar jag inte kan skydda mig mot, prövningar som saknar lösning...
Vad prövar Gud oss med härnäst? Det gör mig så oerhört rädd för vad som komma skall, svag och sårbar.

Hua, bäst jag slutar min patetiska självömkan, sorry!

Jag vet att många är i faser som är ännu motigare, ännu svårare, ännu tyngre och ber om ursäkt för min svaghet..
Jag är inte en människa som klagar, visar svaghet eller är självömkande i "vanliga fall" (det är verkligen så - även om det kan verka svårt att tro för den som bara känner mig genom denna anonyma blogg!)..

Det jag får höra i "riktiga världen" är typ:
"Kan inte förstå hur ni alltid är så glada"
"Ni är så glada o lyckliga"
"Jag älskar er, men samtidigt hatar jag er för att ni alltid är så glada o lyckliga" (sagt av en nära person som har det tufft mentalt just nu)
"vad gör ni för att alltid vara så glada" mm mm mm mm mm

HUR går detta ihop?

torsdag 6 maj 2010

Livet suger o ÄR smärtsamt

Varför får vi inte leva i någon form av harmoni och lugn? För lycka och glädje rakt igenom (vi har stark kärlek o lycka i vårt förhållande o lilla familj! - Tack!!) känns på tok för mycket att önska sig..

Jag är så trött på ständiga prövningar & motgångar, de kommer alltid, förr eller senare som hårda hårda knytnävslag eller hagelskott...

Undrar dagligen - idag o vissa andra dagar - vad jag eller vi gjort för ont eller vad vi gör så oerhört oerhört fel, för att tvingas prövas gång på gång på gång?

Kan någon säga vad vårt grundläggande hemska brott är???

Livet suger, eller är jag bara gnälligare än andra?