??

Usch vad jag gnäller här i bloggen... Men det är väl som många av er skrivit till mig: Det är för att jag behöver en ventil någonstans som jag har denna blogg! Här öser jag ur mig förbjudna tankarna, alla smärtsamma känslor, stora sorgen, bitterheten, rädslorna/skräcken, oron, frustrationen och ilskan mm mm.

Jag måste dock lyfta fram min älskade Make.

Han är enastående - som så många andra som är drabbade av cancer!
Jag har aldrig i mitt liv träffat någon med sådan sprudlande livsglädje.
Ingen kan sprida glädje som han!
Han är alltid alltid positiv, full av liv och energi!
Han sprider glädje, står stadigt i alla stormar! Klok som få, roligare än alla komiker tillsammans!
Han är en person som med sin utsrålning alltid sticker ut bland tusen andra unika, på ett så fint härligt sätt!

Jag är så ohyggligt lyckligt lottad som har lyckan och förmånen att få dela mitt liv med honom! Han berikar sin omgivning, lyfter alla han möter, träffar och umgås med, vår alla att växa...
Får mig att leva, hjälper mig att se, älska och leva livets alla dagar!

Han lever livet fullt ut varje minut, timma och dag, älskar livet!

Han är den perfekta pappan och förebilden för våra underbara barn som han och jag har lyckan att ha i våra liv!

Kan nog skriva en bok om alla positiva sidor hos denna sprudlande energiknippe till Man & ändå skulle jag inte få fram det på ett tillräckligt bra sätt!

Att beskriva honom, hans styrka - i allt - är omöjligt, man måste träffa honom helt enkelt för att förstå..

Varför, VARFÖR, varför ska en person som han, så god, generös, som ger så oerhört mycket till alla i sin omgivning, vänner, bekanta, kollegor, barn, vuxna alla medmänniskor, släkt vänner och framförallt familj, varför VARFÖR, varför ska just HAN drabbas av cancer, varför så tidigt mitt i livet???

Han berikar så många, stärker så många, ger så mycket, betyder obeskrivligt för så oerhört många människor...

Jag kan inte för mitt liv förstå det och undrar ständigt varför just HAN - min Kärlek i Livet, mitt liv.

Jag inser att jag mitt i allt är obeskrivligt lyckligt lottad, men det är obeskrivligt smärtsamt ändå...