Har varit tuffa dagar.
Vid en extrakoll av Bebis med anledning av ovisshet hur cellgiftsbehandlingarna inverkar på graviditet och foster såg vi plötsligt inget pickande hjärta...
Samma dag vi var där hade hjärtat slutat slå.
Graividiteten var så långt gången att jag måste "förlösas".
Hemskt.
Då det "inte fanns plats eller personal" på Kvinnokliniken fick jag snällt gå hem med död bebis i magen.
Vänta - för att få komma in efter helgen.
Ingenting hände, jag gick omkring med min fina putande gravidmage med vissheten om att pyret inte fanns kvar där inne - rent själsligt - utan var någon annanstans nu...
Väl inne på Kvinnokliniken efter att fått ta först några piller ett par dagar tidigare fick jag ytterligare piller för att sätta igång värkar osv osv osv...
Det gick förhållandevis smärtfritt rent fysiskt men mentalt var det grymt.
En liten fin gosse var det.
Han såg så tillfreds och fridfull ut, det man såg var välskapt.
Vi får se vad närmare undersökningar visar.
Askan sprids i minneslunden.
Jag kan bara undra varför?
Graviditeten var oplanerad, varför skulle vi då tvingas gå igenom allt detta? Framförallt varför hände det inte tidigare? Nu hade det gått så långt att jag hade en fin kula, kände bubbel, vi gladdes åt denna fantastiska individ som växte i min mage - ett Mirakel! Vi längtade...
Just när alla positiva förväntansfulla känslor tagit över, då vi ropat ut denna fantastiska nyhet till världen, då, precis då, rycks mattan under fötterna undan och jag med min älskade faller handlöst....
Det smärtar, det gör ont och frågan är ideligen VARFÖR detta - också...?
Nu måste jag sova...
Snart vaknar våra fina barn - glada och förväntansfulla inför en ny spännande dag!
Mor måste då också orka.. Jag är lyckligt lottad som har dem - vi är lyckligt lottade som har varann - trots allt som prövar oss.
Livet går vidare. Rädslan för vad nästa slag ska bli gnager.
Jag längtar efter lugn, trygghet, harmoni i en frisk vardag och i livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är så grymt, jag finner inga ord, men vill skriva ändå att jag tänker på er. Jag hoppas verkligen att ni får uppleva fina friska glada dagar.
SvaraRaderaJag tänker på er
Styrkekramar från Maya
Oj vad sorgligt. Räcker det inte med det ni har? Önskar av hela mitt hjärta att ni kommer tillbaka till livet igen. Styrkekramar
SvaraRaderaLivet är inte rättvist.
SvaraRaderaÅnej,så fruktansvärt!Önskar man kunde sända styrkekramar till er.Vilket hårt slag i allt annat.Så himla orättvist livet kan vara.Men som du skriver,livet går vidare.Tycker det är förskräckligt att du fick åka hem.
SvaraRaderaAnneli
Jag sökte på din blogg på google "blogg om cancer" och när jag börjat läsa din blogg och förstår att du och din man och er familj fått genomlida ännu mer än bara cancer (som att det inte var nog liksom..) så forsar tårarna ned för mina kinder.
SvaraRaderaJag beundrar er för att ni är starka. Jag lider med er i förlusten av er barn men jag hoppas och tror att allt kommer bli bra.
Anledningen till att jag ens sökte på bloggar om cancer är att jag har en pappa som är svårt cancersjuk. Det är ett rent helvete vissa dagar och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till ibland. Skapade min nya blogg för att ventilera mig och jag hoppas att din blogg fungerar bra för dig gällande just detta.
Jag tänker fortsätta följa din blogg. Jag tror att jag behöver läsa någon som går igenom samma sak som jag själv (gällande att ha en anhörig med cancer förståss) och samtidigt vill jag gärna följa din kamp genom dessa svåra saker ni går igenom. Livet är inte rättvist! Jag har svårt att formulera mig eftersom jag är upprörd och ledsen över vad jag läser just nu. Men jag hoppas att du förstår att jag bara är en medmänniska som bryr sig och som själv behöver finna tröst i att det finns någon annan på denna jord som går igenom att behöva se en av de man älskar mest kämpa i kampen mot cancer. Ta hand om dig och dina nära, jag beklagar att ni förlorat ert barn. Styrkekram/ Elin