det är sjukt

haha, ja den rubriken fick ju lite dubbla meningar :)!

Vad jag menar är att det är sjukt att det finns människor som inte kan glädjas med oss när vi "njuter" av livet...
Då lyser den svenska avundsjukan igenom, i ögon, ord och agerande på ett ofrivilligt sätt.
Så ledsamt, tragiskt och oerhört trångsynt, i våra ögon sett då förståss, som jag ser det utrifrån min smala tillvaro.

De avundas oss, fy f-n vad jag blir ledsen, jag kan ju garantera dem att de inte på något vis skulle vilja byta liv med oss.

De ser inte oss när vi gråter, när maken mår dåligt, skakar, frossar, kräks och är trött så att varje kroppsdels väger ton, då kroppen kräver sömn när viljan vill något helt helt annat. Deras vardag överhopas inte av ångest och skräck för vad morgondagen har med sig..

De åker inte på sjukhusbesök, efter sjukhusbesök, efter sjukhusbesök, deras kalendrar är inte fullklottrade med läkarbesök, provtagningar, behandlingar.

Deras liv styrs inte av sjukdom och behöver inte klämma in dagishämtning mellan två cytostatika behandlingar.

De kan använda "sitt nätverk av barnvakter mm" till roliga saker, vi måste använda dem till tråkigheter och måsten. När det väl ges tillfälle till eventuell "vuxen aktivitet" utan barna tar det emot att fråga då vi måste ta hjälp av dem så ofta som det är.. Dessutom är det svårt att ta sig tid på tu man hand, även om vi inser att även det är viktigt, eftersom man lever med pistol riktiad mot huvudet och inte för allt i världen vill missa någonting av tid vi kan få vara "friska" tillsammans..

Inte ens i en "sjuk tillvaro" får man (läs kanske vi??) vara befriande från den frodande ständigt pyrande avundsjukan.

Det är så kluvet hela livet... och det är sjukt - i dubbel bemärkelse.

Jag älskar min familj, maken, barnen och allt vi har tillsammans.

sotis

Är jag bitterf...a när jag kan känna avund på dem som "lever vanligt liv" utan döden på lur, oberäknelig o ful?

Tro nu inte att jag önskar någon detta öde som den som lever med cancer tvingas plågas i, men jag önskar så oerhört starkt att alla som lever med cancer finge vara friska och få leva som vanligt.

Jag är så rädd att det jag gör med min maken och hela familjen, det barnen gör med sin far ska vara "sista gången".
Nu lever vi så gott vi kan och i vår tillvaro "som vanligt", men vissa saker gör man inte varje dag, månad eller kanske år och då undrar jag om detta sker för sista gången.
Jag försöker suga in ALLT, älskar och njuter.
Det är kanske en "fördel" med att leva med cancer?

Vi försöker verkligen leva, njuta och vara här och nu.
Vi måste det.
Ingen vet vad framtiden har med sig - för någon.

Livet rullar på - även för oss.

Trött på att leva med en sjukling?

Vi pratar ofta om kärleken mellan oss.
Så gjorde vi även idag.

Maken sa då bland annat:

- Jag kan förstå om du är trött på att leva med mig, en sjukling.

Det stang till i mitt hjärta.
Vad i hela världen kan få honom att tro något sådant?

Sänder jag ut negativa signaler?

Är jag inte tillräckligt stark?
Tror han att min "sorg" över att han är sjuk, är brist på kärlek?

Mina svar, på tunga frågor, eller påståenden upplever jag ofta som lama och de kommer inte ur mig med det eftertryck jag önskar.
Förstår inte varför?

Att Maken blivit sjuk har fått mig att inse hur innerligt djup, stark och outgrundlig min kärlek är till honom.
Han är min tvillingsjäl och han är allt jag inte är.
Han berikar mig i allt och är min bästa vän och trygghet i livet.
Vad kan få honom att tro att jag någonsin skulle tröttna på att leva med honom?

Hur ska jag stötta honom i hans fight på bästa sätt, när jag står vid sidan av, så han ska känna även all kärlek jag känner, idag, nu och för alltid?

Himlen Kan Vänta - ett år senare

Ett ännu bättre namn på denna fina hoppingivande dokumentär vore:
Himlen SKA vänta!

Idag är det återigen dax att få en inblick i livet med en livshotande sjukdom, med döden lurandes på axeln.

Ett bra program, jag hoppas de har siktet inställt på att "sticka ut" på det sätt att de har som budskap att skapa och ge hopp - det behövs.

Vilka fantastiska personligheter som är med. Beundrandsvärda personligheter. TACK!

Så ikväll är det jag som bänkar mig framför tv:n, tar kontrollen över fjärrkontrollen, kl 20.00.

I vår lilla tillvaro påminns vi av obotlig cancer i form av ett läkarbesök som vi inte riktigt vet hur vi ska ställa oss till. Vet inte varför läkaren kallat "oss". Men vi får veta det innan dagen är slut.
Nu måste jag göra något annat, för jag fick sådan klump, sådant tryck över bröstet.

Går och gör barnen redo för ännu en dag, det gör en tilltufsad själ lycklig.

Frågande?

Nu är jag konfunderad.

Idag kom ännu ett "sådant där" kuvert i brevlådan. Hua..!

Idag innehöll kuvertet en remiss till sjukgymnast.

Som jag skrivit tidigare besväras maken av en ond axel, har bett om sjukgymnastik. Hans läkare har sagt att det måste utesluta att det är cancer-relaterade besvär, -alltså om det spridit sig även dit - innan hon skriver remiss, för det kräver sjukgymnasten innan de ger träning.

Han fick ju igår kallelse till röntgen för att de sett ngt på scinten (scinten gjordes som ett steg i att undersöka/utesluta ev. cancer då han frågat om sjukgymnastik) som ska undersökas närmare och idag kommer remissen till sjukgymnast?

I denna står att läkaren undersökt och kollat upp axeln och att orsaken till besvären är just idrottsutövning - inte cancern?

Jag väljer att tro att det är så, att läkaren kommit fram till att allt ser bra ut och att det inte är någon spridning. Detta måste vi tro, vi vet inget annat nu (märker du att jag återigen är rädd för att mina tankar, min oro ska bli en sanning...? Men jag måste väl får oroa mig, tänka hemska scenarion utan att mina tankar påverkar???).

Alltså släpper negativa tankar och tror på det goda. Men lite frågande kan jag inte låta bli att vara..

Landstingskuverten gör mig illamående

Idag kom kallelse till röntgen för att man ska undersöka närmare vad det är för något man ser på scinten som gjordes för ett tag sedan.

Maken ska dit på onsdag i nästa vecka.
Mår illa när det dimper ner än den ena än den andra kallelsen i brevlådan. Magen tar ett varv så fort jag ser kuverten från landstingen och triggar igång hjärnkontoret med massa frågor. Illamående är milt uttryck, jag blir spyfärdig.

Men nu är det som det är och det gäller att ta tjuren i hornen och avvakta svar. Tids nog får vi veta oavsett vi vill eller inte - nothing we can do about it..

"Att Överleva"

Ny bok i butikerna.

Titel: "Att Överleva"
Skriven av: Anders Hedin.

Handling: Att leva med - i nuläget - obotlig cancer.

Känns som ett svar på mitt tidigare inlägg om att få höra solskenshistorier, att få höra om människor som lever och lever länge med - i nuläget - obotlig cancer.




Tack, denna ska jag gå in och leta efter i bokshoppar på webben nu!