haha, ja den rubriken fick ju lite dubbla meningar :)!
Vad jag menar är att det är sjukt att det finns människor som inte kan glädjas med oss när vi "njuter" av livet...
Då lyser den svenska avundsjukan igenom, i ögon, ord och agerande på ett ofrivilligt sätt.
Så ledsamt, tragiskt och oerhört trångsynt, i våra ögon sett då förståss, som jag ser det utrifrån min smala tillvaro.
De avundas oss, fy f-n vad jag blir ledsen, jag kan ju garantera dem att de inte på något vis skulle vilja byta liv med oss.
De ser inte oss när vi gråter, när maken mår dåligt, skakar, frossar, kräks och är trött så att varje kroppsdels väger ton, då kroppen kräver sömn när viljan vill något helt helt annat. Deras vardag överhopas inte av ångest och skräck för vad morgondagen har med sig..
De åker inte på sjukhusbesök, efter sjukhusbesök, efter sjukhusbesök, deras kalendrar är inte fullklottrade med läkarbesök, provtagningar, behandlingar.
Deras liv styrs inte av sjukdom och behöver inte klämma in dagishämtning mellan två cytostatika behandlingar.
De kan använda "sitt nätverk av barnvakter mm" till roliga saker, vi måste använda dem till tråkigheter och måsten. När det väl ges tillfälle till eventuell "vuxen aktivitet" utan barna tar det emot att fråga då vi måste ta hjälp av dem så ofta som det är.. Dessutom är det svårt att ta sig tid på tu man hand, även om vi inser att även det är viktigt, eftersom man lever med pistol riktiad mot huvudet och inte för allt i världen vill missa någonting av tid vi kan få vara "friska" tillsammans..
Inte ens i en "sjuk tillvaro" får man (läs kanske vi??) vara befriande från den frodande ständigt pyrande avundsjukan.
Det är så kluvet hela livet... och det är sjukt - i dubbel bemärkelse.
Jag älskar min familj, maken, barnen och allt vi har tillsammans.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Låt dem inte få ta din energi. Det finns många små människor. Ignorera dem, det visar sig vilka som är äkta vänner när man hamnar i en sån här situation. Du vet mer. Fortsätt njuta!
SvaraRaderaKramen Mia
Tack för ditt fina svar.
SvaraRaderaKommer fortsätta att följa dig och din familj.
All kärlek till er
/Helene
Kämpa på. Sitter själv i en liknande sits. Min man har alla följdsjukdomar man kan få av att ha haft diabetes i över 40 år. Han blir 53 år nästa månad och har haft flera stroke och hjärtinfarkter. Har dialys som han sköter hemma. Jag delar mediciner beställer all medicin. Lägger om honom ett antal gånger i veckan, följer med på alla läkarbesök etc.Städar ett antal extra gånger i veckan eftersom han droppar med dialysvätskan överallt i sovrummet, hallen och på toa. Eftersom han har ett svårläkt sår under foten så kladdar även det lite här och var. Vi har två döttrar varav den ena bor hemma och själv jobbar jag heltid både på mitt arbete och hemma.
SvaraRaderaJag vet inte om du känner till den men det finns en alternativ metod som har visat sig vara effektiv mot cancer. De flesta läkare i Sverige vet inte om den. Men den används med framgång i bl a Japan. Du kan läsa om den på min sida.
SvaraRaderaLycka till med allting,
Barbara
Läste precis att ni väntar barn. Vad härligt mitt i all bedrövelsen. Kanske är det det som ni behöver för att klara allt det andra. Ett nytt litet spirande liv mitt i all tragedi. Lycka till oavsett vilken väg ni väljer.
SvaraRaderaSjälv är vi inne i en någorlunda lugn period just nu. Värdena är hyffsade så nu kräker maken bara några dagar i veckan. Ska bli skönt med påskledigt även om jag måste vara hemma hela tiden. Det är rätt skönt att vara på jobbet ända stället där allt är som vanligt.
Tjejen med diabetesmannen.