Så gjorde vi även idag.
Maken sa då bland annat:
- Jag kan förstå om du är trött på att leva med mig, en sjukling.
Det stang till i mitt hjärta.
Vad i hela världen kan få honom att tro något sådant?
Sänder jag ut negativa signaler?
Är jag inte tillräckligt stark?
Tror han att min "sorg" över att han är sjuk, är brist på kärlek?
Mina svar, på tunga frågor, eller påståenden upplever jag ofta som lama och de kommer inte ur mig med det eftertryck jag önskar.
Förstår inte varför?
Att Maken blivit sjuk har fått mig att inse hur innerligt djup, stark och outgrundlig min kärlek är till honom.
Han är min tvillingsjäl och han är allt jag inte är.
Han berikar mig i allt och är min bästa vän och trygghet i livet.
Vad kan få honom att tro att jag någonsin skulle tröttna på att leva med honom?
Hur ska jag stötta honom i hans fight på bästa sätt, när jag står vid sidan av, så han ska känna även all kärlek jag känner, idag, nu och för alltid?
Jag tror inte att hans fråga kommer till del av att du sänder ut negativa signaler eller att han inte känner och vet hur mycket du älskar honom, hur mycket han betyder för dig. Jag tror möjligen att den kommer från hans egen frustration och trötthet över att vara sjuk.
SvaraRaderaDina inlägg genomsyras av kärlek till din man, till era barn och till ert gemensamma liv. Jag är övertygad om att han också erfar denna kärlek.
All styrka, värme och kärlek till er alla
Gabriella
Hej! Har hittat denna blogg idag. Den gav mig många aha-upplevelser. Det är inte lätt att var anhörig. Min man har lymfkörtelcancer sen 1,5 år sen och ett barnbarn har en hjärntumör sen 1 år. Hela mitt liv består nu av att vara ett stöd åt många personer, det är min enda uppgift just nu och det är svårt att umgås med "vanliga" människor och ha denna uppgift. Tack för att du skriver den här bloggen!
SvaraRaderaJag förstår honom. Jag kände och känner fortfarande ibland att jag är en belastning. "gamla" jag är långt borta. Hjärnan vill så mycket men kroppen säger ifrån.
SvaraRaderaSedan instämmer jag med "himlen är rosa". Ditt inlägg bara väller av kärlek till din man. Jag tror att han mycket väl vet hur mycket du älskar honom. Det är inte lätt att vara sjuk, och inte heller lätt att stå bredvid.
Det som är viktigt tror jag är att prata om det. Och min kärlek till sambon har bara ökat i och med allt vi gått igenom. Vi är på något sätt mer tajta nu, kärleken har växt.
Han har sett min skallighet, funnits där under alla behandlingar och sett biverkningarna. Han har tagit hand om allt när jag inte orkat.
Var vid hans sida och ge all den kärlek till honom som du redan gör.
En stor varm kram