Är jag bitterf...a när jag kan känna avund på dem som "lever vanligt liv" utan döden på lur, oberäknelig o ful?
Tro nu inte att jag önskar någon detta öde som den som lever med cancer tvingas plågas i, men jag önskar så oerhört starkt att alla som lever med cancer finge vara friska och få leva som vanligt.
Jag är så rädd att det jag gör med min maken och hela familjen, det barnen gör med sin far ska vara "sista gången".
Nu lever vi så gott vi kan och i vår tillvaro "som vanligt", men vissa saker gör man inte varje dag, månad eller kanske år och då undrar jag om detta sker för sista gången.
Jag försöker suga in ALLT, älskar och njuter.
Det är kanske en "fördel" med att leva med cancer?
Vi försöker verkligen leva, njuta och vara här och nu.
Vi måste det.
Ingen vet vad framtiden har med sig - för någon.
Livet rullar på - även för oss.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej starka du
SvaraRaderaAbsolut ingen "bitterf...ta" över dig. Ännu har jag inte hunnit läsa igenom dina inlägg eftersom jag just hittat din blogg och blivit följare. Jag är helt övertygad om att det är mycket svårare för den som lever vid sidan av cancern än för oss som lever med den i oss. Vi är också en småbarnsfamilj mitt uppe i livet men här är det jag, mamman, som är drabbad av själva sjukdomen och också den som märker att det påverkar de andra både mer och värre. På alla möjliga vis. Jag beundrar dig för att du orkar skriva och jag tror att det är en riktigt bra "ventil". Min man får inte ur sig frustrationen genom att prata eller skriva, han vet helt enkelt inte vad som rör sig i hans huvud. Istället är han konstant trött men lättar på trycket genom att snickra, skruva och "muttra". Han kan heller inte uttrycka hur han vill ha min hjälp och stöd förutom vad det gäller praktiska göromål. Jag skulle bli jätteglad om jag kunde få veta vad du vill ha av din man för att få stöd. Som sagt är jag övertygad om att det faktiskt är värre för er vid sidan av.
Jag beundrar dig och ditt mod. Fortsätt njuta av vardagen, det är vad vi kommit fram till måste vara det bästa.
Kramar från en för dig helt okänd människa och beundrare.
/Helene Behre
(helene.behre@gmail.com om du vill)
breviksmamma.blogspot.com
Hej!
SvaraRaderaJag läser det du skriver och känner igen mig i mycket av det.
Du är ingen bitter---f----a för att du känner som du känner. Jag känner precis likadant, ibland mer och ibland mindre påtagligt.
Min C fick återfall förra året i blodsjukdomarna MDS och AML/Leukemi.
Att leva här och nu, man har inget val men man uppskattar också det "lilla" här i livet, det lilla som faktiskt är det stora samtidigt som jag önskar så innerligt att den hemska sjukdomen bara kunde försvinna, fast riktigt så är det inte. Jag måste acceptera att det är som det är, fast det är svårt, jag har fortfarande inte accepterat sjukdomen säger min C, jag säger tvärtom, eller kanske både och beroende på dagsform. Oavsett vad, så är det fruktansvärt att stå bredvid och se sin älskade plågas av sjukdom och behandlingar och samtidigt ibland väldigt svårt att vara den positiva och den stöttande livskamraten, ialla fall kan det ibland vara så för mig. Jag gör mitt bästa i men ibland känns det som om det inte räcker. Om jag är ledsen kan jag tänka att jag har ingen anledning att gråta, det är ju inte jag som är sjuk fortsätt le. Om jag är trött tänker jag, jag har ingen anledning att vara trött jag är ju inte sjuk kom igen nu. Sådär kan jag hålla på och det blir rätt så destruktivt i längden. Det är tufft att stå vid sidan av Cancer. Det enda som aldrig är tufft är min totala kärlek och förälskelse till min C. Kärleken övervinner allt. Den blir aldrig jobbig eller tröttsam bara starkare och starkare. Jag är lycklig över att jag får uppleva att bli älskad och och att kunna älska, det är sann lycka för mig.
På något förunderligt vis har vi ändå lyckats att skapa en vardag med sjukdomen som gäst. Sjukdomen är alltid med oss men min C är inte sjukdomen, sjukdomen har hoppat på honom helt oprovocerat och min C har bestämt att slå tillbaka.
Jag kan känna mig ensam i att leva såhär, fast det hjälper faktiskt när jag hittar bloggar att läsa från andra som lever i liknande situationer. Jag känner ingen som lever såhär då kan det vara skönt att på riktigt läsa om någon som har en liknande livssituation (fast att jag, liksom du, önskar att ingen finge leva mitt i livets grymheter)Man önskar ingen att leva såhär, men jag önskar att alla kunde uppskatta sina liv mer och vara glada för vad de har och på riktigt uppskatta livet och framförallt tänka på att låta bli att slösa bort livet, för livet är ju det finaste som finns!
Tack för att du skriver om hur ni lever!
Maya