Ett ännu bättre namn på denna fina hoppingivande dokumentär vore:
Himlen SKA vänta!
Idag är det återigen dax att få en inblick i livet med en livshotande sjukdom, med döden lurandes på axeln.
Ett bra program, jag hoppas de har siktet inställt på att "sticka ut" på det sätt att de har som budskap att skapa och ge hopp - det behövs.
Vilka fantastiska personligheter som är med. Beundrandsvärda personligheter. TACK!
Så ikväll är det jag som bänkar mig framför tv:n, tar kontrollen över fjärrkontrollen, kl 20.00.
I vår lilla tillvaro påminns vi av obotlig cancer i form av ett läkarbesök som vi inte riktigt vet hur vi ska ställa oss till. Vet inte varför läkaren kallat "oss". Men vi får veta det innan dagen är slut.
Nu måste jag göra något annat, för jag fick sådan klump, sådant tryck över bröstet.
Går och gör barnen redo för ännu en dag, det gör en tilltufsad själ lycklig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Visst är det en fantastisk program med otroligt starka och beundransvärda individer. Precis som du skriver så får vi alla skänka dem ett stort Tack för att de så öppenhjärligt låter oss få ta del i deras liv.
SvaraRaderaJag skänker er massor av tankar under dagen, ja alla dagar men framför allt idag då det verkar finnas många frågetecken. Massor av styrka, värme och kärlek till er.
Kram Gabriella
Läser och tänker på er. Du skriver väldigt bra..
SvaraRaderaKramar
Hej!
SvaraRaderaJag har läst hela din blogg nu, och kan förstå en del hur min sambo kände sig, och kanske fortfarande känner sig. Jag är färdigbehandlad men mår fortfarande inte bra, utan nya undersökningar väntar.
Vi pratar inte heller så mycket "cancer" hemma. Jag har min blogg där jag skriver av mig, och en massa underbara vänner att prata med. Hemma vill jag bara leva "normalt"
Ibland tror jag de är svårare för den som står bredvid. När man är under behandling så har man fullt upp att överleva biverkningarna.
En annan sak jag funderat på var att alla frågade hur JAG mådde. (i och för sig logiskt, det är ju jag som är sjuk)men man glömmer nog bort den som står bredvid. I detta fall sambon och mina 3 barn, varav det yngsta är 8 år. De mår ju inte heller bra. Dottern har träffat skolkuratorn några gånger, och det tycker hon är bra.
Du har inte hittat något forum på nätet med människor i din situation? Kan vara skönt att prata med likasinnade.
Skickar en varm kram