Flaschback

Maken fick den tredje cytostatikan i tisdags - den som han fick hoppa över sist på grund av högt blodtryck.
Nu var trycket 130/80 !!
Lättnad.
Känns bra att kunna fullfölja.

Tredje behandlingsomgången med denna typ av cytostatika kombination har nu avklarats och nu kommer den tuffa prövande perioden med utvärdering.
Svart på vitt kommer vi få besked.
Det är tufft.
Röntgenundersökningar kör igång i nästa vecka, sedan väntan på besked.
Därefter ställningstagande kring vad som ska hända framöver.
Det är för j-a tufft rent ut sagt.

Flaschbacken har berott på att Maken två nätter på rad har han haft nattliga svettningar och vallningar, varvat med frossa (har inte "vågat" fråga hur det var i natt- vad är jag för looser till fegis?
Han har inget sagt heller, det tolkar jag som om att han haft sådan natt igen, men inte velat väcka mig...?).

Det gör oss båda rädda och oroliga.
Det var nämligen så det hela började...
Det var det som tillslut efter alla turer resulterade i beskedet; Du har Cancer.

Jag har dock svaga förnimmelser av att han fått just svettningar vid behandlingstillfällena nu i denna kur, men allt flyter liksom ihop och jag blir osäker på om det varit så eller om jag försöker skydda mig själv och "blunda"?

Vill tro att det är en biverkning, tror mig ha läst att man kan få sådan biverkning??

I övrigt var alla värden bra - tack för detta!
Tacksam!

En annan sak som speedade igång tankarna var Makens Behandlingssköterskas - som jag tolkade det - "inlindade visdomsord" & råd till oss:

Så här någonting sa hon - samtalet kretsade kring resor och upplevelser:

Vår dotter var 5 år när vi var på resa, hon säger att hon minns, jag tror att hon minns tack vare alla våra foton som vi ofta tittar på, alla filmningar vi gjort och att vi tittat på dessa ofta.
Fotar och filmar ni mycket från resor osv?

Kanske syftade hon just på det som samtalet rörde sig kring; alltså resor och upplevelser osv.

Men min tolkning var att hon ville att vi skulle filma o fota mycket för att min Make kommer att dö när våra barn är små. Att vi ska filma, fota mycke så att våra barn minns sin fantastiska far.....

Detta maler nu och jag har såklart panik!

Finns det ingen som överlever denna förbannade hemska sjukdom? Läser på den ena bloggen efter den andra hur tappra livsbejakande beundrandsvärda personer förlorar fighten eller har det oerhört svårt och mår oerhört dåligt just nu.
Det gör så ont och jag känner så oerhört med dem och deras livskamrater och barn.. Det gör mig rädd för vad livet har med sig för oss.
Det gör ont i hela min kropp och jag är inte ens sjuk.