Vi bråkar nästan aldrig.
Igår gjorde vi ett undantag, det bara pyste över.
Anledningen var nog stundande behandling på sjukhuet med läkarbesök. Nerverna ligger på huden inför dessa. Det var dax idag... Men ändå, jag borde stötta och vara stark just i dessa lägen...
Men tror du jag fixade det... :(..?? icke.. Istället var det Många o Mycket dumheter & grodor som kom ur min mun.. Skitsaker i det stora hela..
Min Make är ju fantastiskt positiv som jag skrev i tidigare inlägg, det gör ibland att jag känner mig som en dålig människa eftersom jag inte klarar av att leva upp till samma fina insällning till livet och omgivningen som han. Men det var inte bara detta som tjafset handlade om, men det rann över för oss båda igår, tom alltså min kära finaste Make.
Jag är mer än väl medveten om att han har mer än nog med sina bekymmer.
Bråket igår fick mig att på allvar fundera på att skaffa mig en profisionell samtalskontakt.
Han ska inte behöva ta min frustration då han har mer än nog med sin egen.
Men ORKA?
Jo, jag får bara resa mig upp och ta mig i kragen, efter sommaren känns som en uppnåelig deal med mig själv.
Jag behöver det - VI behöver det..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej
SvaraRaderaDu får lov att känna som du gör, man kan inte kräva att du ska gå och vara positiv, även om din make är det.
Ja, det är han som drabbats direkt av sjukdomen, men ni andra har också drabbats, nästan lika mycket.
Jag läste att det ibland är nästan värre, känslomässigt, för de som är runt omkring. Den som drabbas har "lättare" för att acceptera det som händer, medan vi som står vid sidan om känner en total maktlöshet.
Därmed inte sagt att det lätt för den som drabbas, absolut inte. Men jag tror man hanterar känslorna på olika sätt. Det är otroligt frustrerande och sorgligt att stå vid sidan om och se någon man älskar drabbas av något så allvarligt. Samtidigt som tankarna kommer på vad som händer sen...tänk om...osv.
Försök ha styrkan, men förbanna inte dig själv om du någon gång rasar ihop. Det har även du rätt att göra!
Du... Du är drabbad. Du har det så tufft som man inte borde behöva ha det, och du har nyss fått missfall. Du behöver nog vara snäll med dej själv ett tag, ge dej själv de där samtalstimmarna för de gör nytta. Jag vet ju för jag har varit där. Om du vill hjälpa din man och vara hans stöd så behöver du själv stöd, det är ganska logiskt när man tänker på det.
SvaraRaderaHär har det också varit bråk i dagarna. En av dessa hatade röntgenkontrollerna närmar sej...
Gå och prata med någon. Hur dyrt det än är. Det måste du, för dig och din man och allt. Because you´re worth it.
SvaraRaderaÄntligen en cancerbloggare som är arg! Jag har läst så många bloggar om fantastiska människor; starka, kloka och genomsympatiska. Inget ont i det, folk är olika, men för egen del är det viktiga vilken jävla skit det är med cancer, och hur illa man mår som drabbad eller anhörig.
SvaraRaderaUnder och efter min egen cytostatikabehandling var jag som ett monster, mest av allt arg och avundsjuk på alla friska. Alla som kunde bekymra sig över utebliven löneförhöjning, dålig utfall på ett jobbmöte eller långvarig förkylning. Dem var jag arg på. Jag var arg, arg, arg. Och jag förstår att du som anhörig är detsamma. Arg, arg, arg. Cancer suger.
Jag har inte erfarit att cancer på något vis för med sig något bra. Den enda lilla procenten gott (en viktig procent) är de vänner som klev fram och vågade vara med under resan. Men resten...bara skit. I relationen till sin älskade, till barnen, syskon, arbetskamrater och vardagsbekymmer.
Det har slagit mig under de år som jag har följt cancerbloggar - är det främst de "goda" patienterna som bloggar, eller bloggar de mest när de är glada? Är det tabu att man får så jävla dåligt av sjukdomen, att den förstör det liv man tidigare tog för givet? Måhända tjänar det inget till att rasa och förtvivla? Men det är ju verkligheten för så många som drabbas.
Med detta vill jag uppmuntra dig att fortsätta skriva av dig dina tankar, det är inte tabu att vara så jävla less på allting som du är ibland. Det tillhör dessvärre cancersjukdomen. Det är bara det att det sällan bloggas när man befinner sig på det humöret.
Kram på dig!
Det är väldigt sorgligt. Sånt är livet.
SvaraRadera