Marginalerna är mindre innan jag rasar nuförtiden. Antagligen minskar de i takt med att rädslan blir större.
Vi har haft oroväckande bakslag. Akuta sjukhusbesök på grund av svåra kramper och hemskt hög plötslig feber.
Resulterade i dubbla penicillinkurer och utöver mattheten som kommer efter sådan oerhörd kraftansträngning är det nu lugnt vatten igen.
Det är HEMSKT, cancern blir så nära och vi tvingas alla ta upp huvudena ur den betryggande sanden som vi gömmer oss bakom.
Cancern flåsar i nacken och skapar oro i lägret. Alla har kort stubin, reagerar med frustration och stingsligt trotsigt humör.
Ingen skön familjeharmoni här inte...
I dessa prövningar känner jag mig oerhört oerhört ensam, klarar inte av att ventilerar eller prata med någon i dessa faser, tycker inte att någon i min omgivning förstår, de är inte i vår situation och då tycker jag inte att de kan sätta sig in i min situation hur de än försöker, hur väl de än menar. Blommor och fina omtänksamma kort mm mm mm vill jag bara slänga i papperskorgen, vill vara utan dem... Jag önskar mig bara ett vanligt fint lyckligt friskt liv med en frisk familj, min finaste fina familj, mina älskade älsklingar, ett liv i harmoni och vardagslunk...
Hemsk och otacksam känner jag mig i samma ögonblick som jag tänker sådana tankar om alla dem som menar så oerhört väl, som är så omtänksamma och vill finnas där för oss, för det vill de väl? Eller är de - VARNING - här kommer ännu en förbjuden otillåten tanke - bara tacksamma, lättade och lyckliga över att deras närmaste, nära och kära är skonade från detta elände... Att de själva inte behöver gå igenom eller leva i detta...?????
Usch, jag är en hemsk människa, sjuk på mitt sätt... Med sådana här tankar måste det blivit kortslutning någonstans inom mig!
Jag måste resa mig, JAG MÅSTE! Måste se det som är bra.. Idag får jag vara tacksam över det vackra fina i naturen, det är ljuvligt vackert ute, doftar så gott.. Måste vara tacksam över att det ändå vänt nu - peppar peppar peppar - med det akuta som varit de sista dagarna.
Min Älskling är så tapper, även om jag ser sorgen, oron och skuggan i hans vackra blick...
Kärlek till Er alla som finns där med er Omtanke och stöd!
(... :-)... jag menar det verligen ;)!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
När man går igenom ett trauma som Ni gör, är det som att man aldrig slutar att åka Berg o Dalbana. Det tar tid ,det tar år att komma framåt. Vet inte om du äter antideppressiva, men jag rekommenderar det. Då slipper du dom djupa dalarna. Du har hela familjen och även dig själv att vara rädd om. Jag vet........Jag blev ju friskskriven i maj......men nu känner jag bara tomhet, var det inte mer. Jag har börjat bearbetat min cancer och vad jag gått igenom nu. Man kan inte styra sig själv. Tänker på Er!
SvaraRaderaKram Monica
Du reagerer som alle andre - forskjellen er at du tør å sette ord på følelsene. BRA!
SvaraRaderaEr nok en del som leser her inne som drar et lettet sukk, da de innser at de ikke er alene om å ha disse følelsene. Ikke beklag de :)
Ønsker dere en fin fin dag!
/Oslo
Åh, vad ni kämpar. Jag förstår att det är svårt att vara tacksam. Ni går ju genom oerhört svåra saker. Du/ni vill ju något annat. Ha det så bra ni kan. Styrkekramar till er alla.
SvaraRaderaTror du reagerar helt normalt på alla fina kort ni får.. Ingen människa vill väl egentligen vara i er situation..Man vill inte ha dessa påminnelser om att livet stökat till det på alla värsta sätt..
SvaraRaderaO samtidigt finns säkert en oerhörd tacksamhet över att ha nära o kära omkring sig..
Kram till er!
Tror inte - till skillnad från en av dina läsare- att du mår bättre av att äta "antidepressiva". Det kan möjligtvis vara bra vid djup klinisk depression. Det verkar inte du lida av. Du står ju mitt i livet och går i genom kanske det svåraste man kan göra. Att se sin levnadskamrat - kanske dö. Och allt som sker runtom. Det är ren och skär smärta. Inget man kan tugga i sig i "lyckopiller" för att döva. Detta är din resa och jag är ganska säker på att du går igenom hel - det gör du för att du har inget annat val ju. Och dina känslor för dem som vill hjälpa är inte konstiga. Du är modig som vågar blotta dem. Folk finns där för dig - du kanske måste ta emot välviljan. Släppa in - sänka garden? Ingen dömer dig. Men tror jag fattar att det riktigt riktigt komplicerat.
SvaraRaderaDet är helt ok att vi går ner på knä, ibland lyser oron i våra ögon, men en klapp på kinden från min älskade sara eller ett leende eller svansviftning från hunden gör att styrkan kommer åter.
SvaraRaderaKör hårt
George Schottl (han med axeln och bloggen)
Tänker på er!! Massor med styrkekramar.
SvaraRaderaKära du. Ingen ingen kan förstå hur just ni har det. Hur du mår. Och hur arg-ledsen-trött och rädd du antagligen är.
SvaraRaderaJag kan inte heller förstå, men jag tänker på dej! Och det finns ingen som klandrar. Var rädd om dej!
Kram
Ville bara säga att jag miste min gamla mamma den 18/5 av cancer och i slutet av hennes lidande önskade jag bara att det skulle ta slut, jag nästan önskade henne att hon skulle skynda på att dö. Men egentligen var det bara för jag orkade inte se henne lida jag ville inte se hennes oro och ångest jag ville ha henne frisk och jag ville behålla henne, men den hemska sjukdomen segrade och nu saknar jag henne så det gör ont vissa dagar och jag ångrar mina tankar jag hade om att "Det var bättre hon dog" jag hade gett allt för att ha henne tillbaka om så hon var sjuk jag hade gett allt för att prata en gång till med henne och jag hade gett allt för att kunnat snusa på hennes kind. Lev varje dag men ta hand om varandra och räkna till 20 innan om det blir någon liten dum tanke så säg inte den högt säg den inom dig.Kram tänker på dig vet vad du går igenom till en viss grad.
SvaraRaderaHej! Är i samma situation som dig, jag är man till min cancersjuka fru. Har också registrerat mig här och tänkte börja blogga som terapi för mig själv. Har inte läst allt du skrivit egentligen bara det första men jag kände igen mig i dina tankar och funderingar, särskillt om de tankar om "välvilliga" anhöriga och att ev. är deras engagemang en form av att pusta ut för att det hemska inte hänt dem. Jag tror att det är både och men det gäller att solla bort de som ojar sig och egentligen inte gör någonting på riktigt för er eller då för oss i vår situation. Tänkte som sagt börja blogga men är samtidigt lite skraj för det. För oss ser det inte alls ljust ut nu, men jag försöker ha hopp och framförallt ingjuta hopp hos min älskade, älskade fru, om jag kunde skulle jag bara vilja sjunka ner genom ett hål, men vi har ju en son på 1,5 år och jag måste mellan tårarna försöka vara en pappa och stöttande man till min fru.
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaHittat hit via george fina sida... Hur har ni det? Lång tid har gått sedan senaste inlägget?
Ta hand om varandra så gott ni kan!
Min man o jag är 30+ med tre små barn. Min man blev akut sjuk i november 2009. Han har avslutat behandlingen och är cancerfri. Läkaren säger att det inte är troligt att cancern kommer tillbaka. Jag vet alltså hur det känns att se sin älskade lida, jag vet hur det känns att kräkas av rädsla, jag vet hur det känns att helt krasst fundera över/diskutera hur jag och barnen ska klara oss ensamma. Men jag vet inte hur det känns att vara i det tillståndet någon längre tid. Min mans cancer var högaggressiv men botbar. Det var jobbigt men vi kände hela tiden att läkarna trodde att det skulle gå bra. Att dras med den här skiten i åratal och dessutom få höra att det inte finns någon bot. Det vet jag inte hur det känns. Men jag läser det du skriver och du väcker starka känslor hos mig. Jag blir förbannad, rörd och jävligt förbannad igen över det som drabbat er. Önskar er kärlek och styrka. /Maria
SvaraRaderaKanske fel utav mig att skriva som att jag själv har cancer och förstår om du inte vill prata om det, men jag vet hur det känns att både stå vid sidan om och att själv sitta i skiten. Men din blogg hjälper många, även mig som 17 åring. Så tack!
SvaraRaderaMin man blev sjuk i juli i år. En chock, förstås...känner igen mig i dina ord. Denna hemska förtvivlan, oron och ensamheten..alla vill så väl..men ändå känner man sig så ensam med allt..
SvaraRaderaStyrkekramar till dej och din famlj..
Hur går det?
SvaraRaderaJag tänker på er.
Anna
Jag känner igen mig. Min kära pojkvän/sambo har hastigt och lustigt fått cancer som visat sig vara obotlig och dödlig. Vad gör man?
SvaraRaderaHej, jag förstår precis hur du känner och jag lider med dig. Jag var i precis samma situation som du för ett gäng år sedan. Jag var 30 år och min man 35 när han fick diagnosen. Vår yngste son låg i magen. När den lille var 2,5 år gammal gick min älskade man bort. Det här är nu 11 år sedan. Jag har tänkt och känt precis som du gör. Och den där eländiga gästen har tagit så mycket tid och energi i mitt liv och sett till att jag miste min stora kärlek. Önskar jag kunde göra någonting för dig och för din familj. Kram Agneta
SvaraRaderaSkickar en varm kram och hälsning till er lilla familj! Ebba och Benke
SvaraRaderaKom att tänka på den här visan:
SvaraRadera"May the road rise to meet You
May the wind be always at Your back
May the sun shine up Your face
May the rain fall softly on Your fields...
Until we meet again, may God hold You, in the palm of His hand"
Med varma hälsningar till er som kämpar!
Monica