Är jag ego som tycker att många är ego i sin - som jag ser det - problemfria tillvaro?
Vad jag menar/känner är att jag tycker att tillvaron är "ProblemFri" då man har problem som man kan lösa om man väljer att ta tag i sina problem...
Många gnäller och är missnöjda, tycker livet är svårt, motigt och jobbigt trots att de faktiskt har motgångar, prövningar och problem som de faktiskt går att ta tag i och då skulle lösa sig - även om det kanske inte löser sig över en natt, men det GÅR att lösa... Det FINNS en lösning på problemet/motgången/prövningen.. Det går att skydda sig mot rädslan... mm mm..
Jag känner då att detta faktiskt inte ÄR ett problem även om det kan kännas tufft och motigt...
Jag känner att PROBLEM & MOTGÅNGAR är det då det faktiskt SAKNAS lösning, det saknas verktyg, det saknas sätt att skydda sig mot motgången eller prövningen, det saknas redskap...
Jag ORKAR inte finnas där för alla andra, som jag känner att jag borde.
I dessa självömkande perioder orkar jag inte finnas där.. Då har jag en del i min omgivning som blir besvikna på mig.. Det gör ont & jag känner mig ensam och övergiven av dem som jag faktiskt själv funnits för, trott mig stötta och uppmuntra och brytt mig om...
(Nu finns det mååååånga som är fantastiska på alla sätt dessa får på intet sätt ta åt sig av den skit jag kastar ut!!!!!)
Jag kan inte låta bli att tycka att livet kastar prövning på prövning på prövning på prövning på oss (säger det även i detta inlägg)..
Prövningar jag inte kan skydda mig mot, prövningar som saknar lösning...
Vad prövar Gud oss med härnäst? Det gör mig så oerhört rädd för vad som komma skall, svag och sårbar.
Hua, bäst jag slutar min patetiska självömkan, sorry!
Jag vet att många är i faser som är ännu motigare, ännu svårare, ännu tyngre och ber om ursäkt för min svaghet..
Jag är inte en människa som klagar, visar svaghet eller är självömkande i "vanliga fall" (det är verkligen så - även om det kan verka svårt att tro för den som bara känner mig genom denna anonyma blogg!)..
Det jag får höra i "riktiga världen" är typ:
"Kan inte förstå hur ni alltid är så glada"
"Ni är så glada o lyckliga"
"Jag älskar er, men samtidigt hatar jag er för att ni alltid är så glada o lyckliga" (sagt av en nära person som har det tufft mentalt just nu)
"vad gör ni för att alltid vara så glada" mm mm mm mm mm
HUR går detta ihop?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är motstridigt det man känner. Varför ser vi ut som ett vanligt par? Kanske inte när jag inte bär peruk eller schal, men jag är lycklig med min man och njuter av att vara med honom, men andra förstår inte hur vi orkar!? Vågar inte ens fråga om vi vill komma på middag. Det är det svåra att bemöta. Många varma kramar till Er
SvaraRaderaMen du.
SvaraRaderaEn av anledningarna till att du bloggar är för att du behöver en ventil? Har jag inte fel så dåså! Då ska du väl ömka dig - skrika - svära och förbanna det det du går igenom. Vackert väder kan vi läsa om på SMHI. Förmågan att se det lilla ljusa i det svåra är stort och något vi gemensamt kan glädjas över. När det händer. Inte som något som ska vara fint och hör till bara för att man lever i närheten av det som är det värsta, det räddaste.
Och om det saknas lösningar för dig just nu så är det ju så. Allt annat blir futtigt. De andra små värdsliga problemen som ju faktiskt oftast har lösningar. Människans problemkvot är 100 procent. Vare sig man har mat för dagen eller inte. Sedan kan man helt objektivt anse att du har det värre - en kanske olösbar verklighet - hos dig. Men det hjälps inte. Vi andra har våra små lösbara problem som tär på oss. Tills nåt värre dyker upp. 100 procent hela tiden. Det är ju det som är det svåra. Att kunna fatta det på djupet - att vi måste glädjas över det vi har. Nu. Det kan vara borta imorgon.
De som tycker att ni är "för lyckliga" - vad vet jag - kanske är frustrearade för att de vill hjälpa. Känna sig starka och trösta men inte blir insläppta. Kanske de inte förstår att du och ni släpper in när ni vill och är redo. Och kanske inte alla. Det är svårt det du berättar om och jag tänker på dig. Det är vad jag kan. /Mena
Hej,
SvaraRaderaKänner väl igen mig i din beskrivning av livet - såsom det är efter diagnos. Är själv 30+ med närstående som har drabbats av obotlig cancer och det är ju helt otroligt hur man "vaknar" upp. Man undrar varför folk, och självklart man själv, inte uppskattar allt underbart som finns runt omkring oss. Varför behövde man detta hemska uppvaknandet, kunde det inte räckt med en liten puff på axeln....
Utåt kan man vara ganska glad, men för min del så är det en stor sorg som ständigt gör sig påminnd inombords. Man kommer till en punkt då man inte längre kan uttrycka sin sorg utåt och då börjar saker och ting återgå till det normala igen, man blir nästan lite avtrubbad även om det inuti huvudet ständigt finns tankar på sjukdomen. Jag upplever att folk i min närheten då uppfattar det som att man är "jätteglad" igen.
Precis som du var inne på i ett tidigare inlägg så är man rädd för att ens tänka tanken på något positivt för då känns det som att man jäkligt snabbt kan räkna med ett bakslag. Man får göra sitt bästa under livets berg-och-dal bana även om det är mkt svårt.
Ha en underbar dag!
Kram
Charlotte
Är det något jag kan göra för att hjälpa?
SvaraRaderaSäg bara till, kanske en annan cancerpatient som mig att prata med....funkar bättre ibland.
Jag sitter ju i den där pottan som ni lever i...
George
Slå en signal eller skriv ett mail
Ja,allt annat är bagateller när man har drabbats av cancer.Friska människor kan gnälla och önska sig allt,men vi önskar bara en sak.Men detta förstår man först när man själv drabbas.Allt måste vara så dubbelt,med babyn i magen och mannen sjuk.Vi kan bara hoppas,önskar Anneli
SvaraRaderaJag vet vad du går igenom, jag tycker synd om Er som råkat så ut för något så för skräckligt. När vi hamnar i ett trauma så måste vi igenom det på något sätt, för eller senare blir livet ljusare. Men alla faser som består av chockfas,acceppterandefas, mm. Hör till livet. Det är oftast svårare att vara anhörig, för när man är sjuk blir man mer egocentrisk. Det är mycket viktigt att även du kunde få komma till en kurator eller KBT Terapeut. För du måste ha proffesionellt stö under denna tid. Annars är risken att du klappar ihop, och det hjälper inte familjen.
SvaraRaderaKram Monica
blog.aftonbladet.se/anhinga
Det är ingen patetisk självömkan du för i mina ögon. Du hanterar och bearbetar dina känslor, din vanmakt, dina rädslor etcetera genom att skriva ner dem. Du skapar verktyg för dig själv.
SvaraRaderaHur var individ definierar problem är nog väldigt varierande. Det är trots allt så att även det som i vissas ögon inte uppfattas som problem, eller som väldigt små problem, i den berörda individens liv kan vara väldigt stora och kännas oöverkomliga. Det beror, som jag ser det, till stor del på var vi befinner oss i livet, vad vi har med oss i vår ryggsäck.
När livet genomgår så här stora, svåra och ovisa förändringar så ligger kanske lyckan och glädjen lite närmare ytan. Vilket jag dock erfar att även alla andra känslotillstånd gör om än det faktiskt är de två som numera tycks dominera i det gemensamma livet.
Jag sänder Dig/Er massor av tankar och kramar fyllda med hopp och kärlek //Gabriella
Har just hittat din blogg och lite av det du skriver känner jag igen då jag själv fick ett brutalt uppvaknande för ca 2 år sedan. Som en blixt från klar himmel så låg jag i en ambulans, gravid i 12 veckan med min 4 och fick dagen efter veta att jag hade en stor cysta som växte på ett otroligt svårt åtkomligt ställe i hjärnan..familjen gick in i schock..I v 16 opererades jag, cystan punkterades och jag led mentalt i 2 år och var arg, ledsen, tyckte det mesta var skit fast jag skulle vara "överlycklig" att jag överlevt, min bebis överlevde men mitt liv som jag kännt det tog tvärstopp (så som jag kännt det). Nu med lite distans så är det en erfarenhet jag ej vill vara utan men jag könner igen dina ord; varför kan vi inte bara få lugn&harmoni? Men-vissa av oss prövas hårdare än andra men erfarenheterna gör oss visa..dock så gör det ont när man blickar ut över de andra " som lever ytligt och där största orosmolnet är vart de ska åka på semester..iblan dhar jag tänkt; jag hoppas du/ni råkar ut för något som jag och min familj drabbades av för att se att livet är något helt annat än ytligheten i konsumtionssamhället..nog om det..Tveka inte att få en samtalskontakt, någon som du litar på där du kan få prata ärligt&naket om det som händer dig i den svåra situation du befinner dig. Jag beklagar att ni förlorat ert pyre-ödet är grymt och jag önskar er frid& harmoni, at få njuta av livet i all sin prakt och inte bara dess baksidor.
SvaraRaderaStyrkekram