Besked

Idag var väntan slut.

Har levt med en gnagande oro över hela julhelgen som jag trängt undan oh lekt struts med. Har inte vågat erkänna hur rädd och orolig jag varit.

Maken har ju en krånglande axel..
När han nämnde det för sin läkare såg man hur hon tänkte: cancer??..?? Läkaren sa däremot att, "du kommer inte få hjälp av sjukgymnast innan vi uteslutit cancer, så är det alltid oavsett vad vi tror är orsaken till din värk. De kräver alltid att man har undersökt och kan utesluta cancer när de får veta att patienten har cancersjukdom. Måste undersöka dig innan remiss kan utfärdas".

Alltså var det skelett röntgen.

Idag var det dax för läkarbesök inför omgång två med denna behandling som nu pågår då. I och med det, läkarbesök. Maken hade dock ej möjlighet att gå därför hade de telefonmöte istället.
När han berättade för mig att skelettröntgen var ok märkte jag hur otroligt spänd och rädd jag varit inför detta...
Det har vi nog båda varit i det tysta. Ingen har sagt något, men tanken har varit där hos oss båda, det vet jag..

Förresten, julhelgen, nyår har varit jättefin. Vi har fått vara och leva som en "vanlig" familj. Cancern har inte påverkat vår tillvaro mer än i tankarna. Maken har fått må bra.
Tycker att han är lättretlig i halsen, blir lätt irriterad i andningen och harklar sig och hostar till. Är det cancern? Eller är det hosta som alla andra kan ha?
Tycker att han på morgonen är rosslig. Men det är ju barnen också?...?
Men jag tänker Cancer?.... Ofta.

Jag är tacksam över den fina ledighet vi haft. Jag älskar min make något så oerhört, tankarna är så många, har ingen att dela dem med...
Idag började vardagen igen.
Det är fint med vardag, det är ju egentligen vardagen som är livet.