Kallelsen

till röntgen kom redan idag.

Då är det "Revben Thoraxskelett" som ska undersökas närmare.
Jag skrev i tidigare inlägg att det var sjunde- eller åttonde kotan, det var visst revbenet samt en nack-kota som hade "odefinierbara förändringar som kräver närmare undersökning".

Datumet som var uppsatt kunde dock inte min make.

Får se när det blir nu.
Han vill - som kanske märks emellanåt - inte låta sjukdomen styra övriga normala livet alltför mycket.
Livet - den friska delen - ska oxå få ta plats, mesta möjliga plats.

Idag har han haft en dipp-dag.

Det påverkar oss alla.
Jag är kass på att bära honom när han känner sig svag. Blir sämre märker jag när jag reflekterar över tid.
Jag vet att jag då borde vara stark.
Ibland går det, ofta fixar jag inte det. Jag reagerar med någon form av barnslig nonchalans. Hittar inte ordet för min reaktion just nu..

Idag har han haft en "krypande känsla" en "oro" i kroppen, som abstinens beskrev han, som han föreställer sig att det känns. Känner sig trött idag oxå. Utmattad.
Det oroar mig, vi har så oerhört mycket framför oss, som även för mig, som frisk, känns nästan övermäktigt att orka.

Vår tillvaro är speedad, har varit så ända sedan cancern kom tillbaka.
Det är så mycket vi vill göra, som maken vill göra, uppleva, förverkliga, förbereda, skapa.

Att Leva tar tid som inte räcker till.
Tiden går så oerhört fort, vi ser det i våra älskade barn.