Det händer att jag undrar vad föräldrar till barnens kompisar säger till sina barn om tex Cancer? Sjukdom och DödenDöden?
Vi försöker - som jag många gånger tidigare poängterat - hålla "allt detta" odramatiskt.
Likaså försöker vi tala om DödenDöden som något naturligt.
Men är ordet Cancer lika odramatiskt hos alla kompisars föräldrar när de pratar om Cancer? Sjukdom? DödenDöden?
Jag vet att jag inte kan Curla bort verkligheten för våra barn.
Men jag vill inte heller dramatisera något som inte är (för oss)- ännu/ i nu läget..
Tro nu inte att vi undanhåller något för våra små. Det gör vi inte. Vi talar om det som vi känner de behöver veta, talar alltid sanning, men säger det vi tror är lagom för dem - just nu.
Vill avdramatisera, hålla det lagom och naturligt..
Dessa tankar dyker upp då förskolelärarna idag sagt att vår Stora har varit kontaktsökande, pratat om saknad, haft frågor som "Lämnade din pappa dig när du var liten? Hur kände du då? Kom han tillbaka? Var du ledsen?
Har velat sitta i knä, mysa osv... Något som inte varit typiskt för vårt barn - tidigare... Varifrån kommer dessa funderingar - nu?
Nu säger jag inte att det kommer "utifrån" att vår Stora har dessa funderingar och frågor.
Det är inte alls förvånande att sådana tankar finns - säkert inte ens om vi inte hade haft Cancer och sjudkom i vårt hem... Men visst reagerar känselspröten extra när de tar upp något sådant här och frågorna, tusen frågor börjar gnaga...
Det är två olika frågeställningar och funderingar jag har..
Så missförstå mig inte :).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej! Beklagar det som händer dig och din familj. Jag råkade halka in här på din blogg och tycker att du skriver bra och att dina funderingar inte alls är konstiga. Själv är jag en gift 30 åring med tre barn 9,7,5. En av mina värsta fasor är att min make ska gå bort eller att jag själv ska det. Barnens funderingar är nog helt naturliga med tanke på vad ni är med om, våra barn har alltid frågat mycket om döden och om cancer. Vår äldsta har i periodvis haft många frågor när han var 5,6 och nu när han är 9 och då har det handlat om att han är rädd att vi ska försvinna och inte komma tillbaka. Jag tror att det är fullt normalt och att det ingår i deras utveckling, samtidigt så tror jag att det kan vara extra påtagligt i Er famij. Men prata prata och prata med barnen så kanske det inte känns så jobbigt. Lycka till
SvaraRadera