Nu när jag skriver här har jag börjat fundera.
Trodde det fanns ett behov av att finna likasinnade här i cyber space. Att här lite anonymt kunna ventilera den frustration och rädsla man (iallafall jag) lever med som anhörig.
För det är väl egentligen inte så här man ska leva när man är 30 +, småbarnsförälder mitt i livet? Det är väl en livskris om något?
Jag menar det finns så oerhört oerhört många som får de hemskaste besked och livet ställs på sin spets. Många, förmodligen de allra flesta, har någon som står vid sidan och försöker vara stabil. Någon som får vara en lekman till sjuksköterska/fru/mamma/assistent/psykolog/chaufför mm mm samtidigt som hon/han själv är som ett asplöv, rädd för vad som komma skall.
Eller har jag fel?
Blir orolig att jag är svag, att jag uppfattas som gnällig.
För det är jag inte. I mitt vardagsliv ventilerar jag inte, livet får rulla på, jag är stark, positiv, ser på framtiden med tillförsikt och hopp mm.
Det gör jag såklart även inför mina nära och kära oxå, men vi har valt att LEVA - så länge livet tillåter - som vanligt - varför vi inte pratar cancer.
Jag hoppades - när jag började denna blogg - att jag skulle "finna" människor i samma situation, likasinnade, människor som varit där jag är nu, för att ge styrka åt varandra, uppmuntran, allt i en positiv stärkande anda.
Men responsen här har inte varit alls vad jag förväntade mig :(.
Kan inte se hur många som egentligen läst heller för den delen, kan man få den uppgiften på något sätt?
Nu måste jag röja, för här stundas gäster i eftermiddag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej, jag fann din blogg när jag registrerade min på bloggtoppen. Precis som du så hoppas jag genom detta att jag skall finna individer i liknande situation. Jag har inte läst allt du skrivit men liksom ni så är vi en småbarnfamilj där min man, barnens far nyligen fått diagnosen obotlig cancer. Vi fock diagnosen tio dagar innan vår yngsta tös ett års dag, närmare bestämt den 19 oktober runt kl 13.50.
SvaraRaderaEfter att vi fått denna diagnos började jag blogga, för att ventilera, för att få ur mig all rädsla, all sorg och ilska.
Vi har liksom ni valt att leva som vanligt och talar därmed inte så mkt om cancern. Jag känner så väl igen mkt av det du skriver i detta inlägg. För så är det, precis så är det.
Jag skall fortsätta läsa och kanske att vi kan finna tröst i varandras ord. Vi är inte ensamma, om än det många gånger kan kännas så. Jag önskar er allt det bästa och tackar dig för denna blogg du skapat