... än så länge.
Maken mår pest.
Verligen helt under isen.
Han har en plågsam outhärdlig smärta.
Kvider i sitt smärttillstånd som han är i, drogad av smärtlindring.
Det är fruktansvärt.
En stund efter han tagit en högre dos smärtlindring sa han:
- Känns det så här så kanske jag kan leva lite till.
Sedan slumrade han in i sitt drogade tillstånd.
Han har gjort två nu.
9 kvar.
Undrar om detta går att fullfölja?
Klingar smärtan av?
De sa ju innan han började att han i mitten på behandlingarna "kanske kommer känna sig trött"...
Är det värt detta?
Blir det verkligen symtomlindring?
Nu är ju biverkningarna tortyr.
Imorgon kommer palliativa teamet hit på ett första besök.
Vi ska genom dem även ha någon form av Parterapi, för att kunna mötas i allt detta, förstå varandras tankar och förhållningssätt... För att det mitt i allt ska bli så bra som möjligt. Även kan det vara skönt att förhoppningsvis få förstå "efteråt" om det värsta skulle hända...
För det kommer ju att hända, frågan är hur och när!
Jag förstår ingenting!?!
Jag har även "läkarbesök" för egen del.
Mitt i allt ska jobb, barn och vardag rulla på i en suddig värld. Där alla lever, solen går upp och allt går sin gilla lyckliga gång...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej, jag jobbar som sjuksyrra på en kirurgavdelning! De flesta cancerpat. som jag träffat där som blivit strålade för smärtlindring får det värre först för att sen bli bättre o bättre och de brukar även kunna sänka sin smärtstillande medicinering! Hoppas det vänder för er snart! / Maud
SvaraRaderaUsch, så jobbigt för er. Jag vet exakt hur det känns. Jag och min sambo var i samma situation. Det är så svårt att vara sjuk och lika svårt att vara anhörig men på olika sätt. Är ensamförälder med en 6-årig dotter sedan febr-11. Bra att ni får prata med någon tillsammans, det hjälper förhoppningsvis lite mot ångest och att kanske komma närmare varandra. Först efteråt förstod jag vilken psykisk terror det är att leva i detta tillstånd och även efteråt. Det är så svårt att förstå själv och ännu svårare för människor runt ikring som inte har upplevt samma sak. Vi hade det jobbigt och bråkade tyvärr mycket, mest om hur vi skulle reda upp vår ekonomi eftersom han hade vuxna barn i ett tidigare äktenskap. Men vi bråkade även om annat. Känns trist så här i efterhand. Vi hann aldrig med någon palliativ vård eftersom det gick fort på slutet. Jag pratade med en kurator sista veckan och några gånger efter dödsfallet.
SvaraRaderaKan bara säga: Ta vara på tiden tillsammans och försök göra ditt bästa, mer kan man inte göra. Tänker på er och skickar stora kramar. Säg till om du vill ha min mailadress. Hälsn Yvonne i Luleå
Ja, ibland känns det som om ALLA andra lever normala liv och det är bara hemma hos mig det är kaos. Jag tänker ofta på dig!!
SvaraRaderaKram
En fråga, varför tar du inte ut närståendepenning? Det måste ju vara helt omöjligt att koncentrera sig på jobbet mitt i allt.
SvaraRaderaJag tog ut närståendepenning på slutet. Många väntar och vill spara på dagarna in i det sista, men då är det oftast för sent.
Kram Nina
Hej
SvaraRaderaTänker på er, vilken jobbig tid ni har nu, kramar med styrka/Lillan