Idag är det uppehåll i strålningen. Helt enligt plan. Han har nu genomgått 5 av 11. Idag har han varit uppe. Hög av smärtstillande så han pratar helt sluddrigt. Kan dock skoja om det :-). Det är hemskt att se och höra hans smärta, även om han säger att den är mindre nu. Svårt att veta om det är så, eller om det är högre dosen av morfin som är orsaken?
Tack vare era goda råd har jag nu bestämt att. Vara ledig, åtminstone under denna period som strålningen pågår. Tack, när jag fattat beslutet känns det som en lättnad.
Många nämner att det gått så snabbt i slutet... Jag ställer mig ofta frågan;
Hur dålig är min make - egentligen?
Jag ser ju hans svaghet, försämring, trötthet, avmagringen och hur blek och grå han är... Beror den på strålning eller cancern? Hans läkare talar aldrig om prognos längre... Beprövade behandlingar har ju inte funnits på länge.. Ingenting har gjort att cancern minskat..
Tänk om döden är mer nära förestående än jag anar?
I förkylningstider vågar jag inte tänka på vad en influensa skulle innebära..
Maken upplever jag omtöcknad av smärtstillande och värk, han är apatisk inför det mesta. Ser hur han anstränger sig inför barnen, dit räcker hans krafter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bra att du känner lättnad inför ditt beslut om att vara ledig!
SvaraRaderaJa, hur lång tid din make har kvar kan nog ingen säga, och det är ju så klart jättesvårt att veta.
Jag läste i en bok om att man kan få en föraning om hur långt man har kvar genom att studera hur snabbt man försämras. Är det från dag till dag, vecka till vecka eller månad för månad.
Är det dag för dag, ja då är det nog inte alls långt kvar.
Men jag minns själv att det var svårt att veta och att man hela tiden undrade hur långt det var kvar - och det kan ju ingen svara på. Cancer är en lömsk sjukdom.
Kram Nina
Hej
SvaraRaderaFann din blogg och tårarna rinner!
Vilket helvete du går igenom, även din make och era barn
och mitt i allt detta är det du som ska vara den starka
Jag känner igen mig själv lite i dig, att inte tala om och redogöra så mycket för andra, klara allt själv!
Gör det – prata och ta emot all hjälp du kan få
Prata med maken och gråt med honom, han vill ju inte lämna er och blir då så klart både bitter och ledsen att inte få finnas kvar hos er – de han älskar! Du ser genom din egen smärta hans onda och kan inte göra något åt den mer än att finnas vid hans sida
Han har sin sorg nu och din värsta kommer efteråt
Jag miste min far i skelettcancer, satt hos honom den sista tiden på sjukhuset och det är jag enormt tacksam för, han skulle inte ha långt kvar men vi fick 2 mån tillsammans där, han överlevde en hjärtinfarkt som han fick efter 1 mån och alla sa att det skulle han inte klara men en mån till fick vi. Far var apatisk och full av smärtstillande mot smärtorna men kämpade och alla hoppades på ett under, men det fanns ju inte
Du gör rätt i att ta ut närståendepeng och finnas vid hans sida, för din egen skull och hans skull, förstår inte hur du orkat jobba så här länge och ta hand om allt annat med
Många kramar till er alla
Lisbeth
Vilka prövningar ni ställs inför!
SvaraRaderaHoppas ni har bra kontakt med läkare/sköterskor i hemmet nu, antar att om smärtorna minskar nu så kommer han måsta sänka sitt morfin för att inte vara helt groggy, borta och påverkad!
En av våra palliativa läkare på jobbet brukar ej prata om prognoser men brukar om patienten/anhöriga frågar hur länge som är kvar : " om du tänker på hur du har haft det nu sista året/halv året hur tycker du då att sjukdomen har fortskridit, ligger det ganska stabilt eller har du kraftigt försämrats på ngn månad?! om du då ser på hur kurvan verkar peka kan du själv få en uppfattning om hur din sjukdom fortskrider" och sedan brukar man kunna ha ett bra samtal runt detta!
Jag tror att alla vill veta hur "länge som är kvar" för att "hinna" göra och säga det där som man känner att man måste och vill hinna med! Ingen kan ju ge en säker tidpunkt på när det sker förrän dagar/timmar innan.
Jag hoppas att du har någon att prata med (vän eller professionell) och så även din man!
jag hoppas att du kommer ut från hemmet om så bara för korta stunder för att samla engergi, för om inte du orkar blir det ju inget bättre för ngn av er! Be om hjälp med allt praktiskt och lägg energi på det som är roligt, lustfyllt och ger minnen!
Jag hoppas och tror på att ni har en bra och lång tid tillsammans ännu! /Maud
Läser och förstår och sänder massor av Kramar
SvaraRadera