Sjukdom gör mycket med en människa. Mycket konstiga tankar och handlingar. Jag och maken kan inte alls mötas i hur vi ska möta det som är ett faktum. Det faktum att han ska dö ifrån oss.
Vi är miiiiiiilsvida ifrån varandra, det ligger ett helt solsystem emellan oss.
Han har sina våndor. Jag mina.
Han vill inte jag ska se honom svag.
Han vill inte att barnen ska se honom svag.
Han vill att vi går vidare i livet.
Jag vill vara hos honom, enligt de löften vi givit varandra när vi gifte oss.
I nöd och lust, tills döden skiljer oss åt...
Det vill jag av kärlek, men det vill inte han förstå och inte heller acceptera.
Känns som allt ska ske på hans villkor för att det är han som är sjuk.
Han tycker så eftersom jag får leva vidare. Jag är inte den som kommer att dö.
Men jag dör ju också, mitt liv med honom, vårt liv med honom dör ju med hans död...
Vi/jag påverkas ju också, mitt liv påverkas ju också av att han är dödligt sjuk.
Här råder för tillfället ett helvete av känslor och sorg.
Vi har kommit till insikt.
Vi kan inte längre vara strutsar.
Vi är inte förskonade från något, vi hanterar inte detta varken bättre eller starkare än någon annan som är drabbad.
Vi har nått en punkt där verkligheten hunnit ifatt oss och bitit oss båda, smärtsamt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är verkligen inte lätt att hamna i er situation när man till slut måste inse faktum. Jag vet för jag och min sambo har varit i samma situation. Vi försökte ta vara på tiden så gott det gick och var utomlands två gånger månaderna innan han gick bort för då var han fortfarande pigg. Men det absoluta uppvaknandet att nu är det kört var ett läkarsamtal bara en vecka innan han dog och då låg han redan på sjukhus. Planen var att han skulle få komma hem, men det blev aldrig så. Vi levde också i två olika världar och pratade inte om våra olika tankar tyvärr. det enda han sa att om han skulle dö så var han nöjd med sitt liv han hade levt. Han hade bott länge utomlands och bl à besökt 156 länder. jag har avundats dem som kommer nära varandra i ett sånt läge men det gjorde aldrig vi.
SvaraRaderaHej, Vill bara sända en varm tanke till dig och din familj. Forsätt skriva.
SvaraRadera