söndag 2 oktober 2011

Döden döden

Häromdagen hade vi en dag då vi var väldigt låga båda två, helt under isen, jag och min make.

Han är så oerhört less på att vara sjuk, less på alla mediciner, som fyller alla våra skåp! Det är verkligen mediciner ÖVERALLT i skåpen som är högt upp så att inte barnen ska kunna nå dem vid något obevakat ögonblick. Han är så oerhört ledsen över att hans kropp inte orkar längre, han känner sig sviken, uppgiven och säger: Det spelar inte någon roll hur mycket jag kämpar, se på mig... Jag kommer att dö!!!

Vi gråter, jag vet inte vad jag ska säga. Det gör så ont i mig och se hans kamp. Han går mer och mer in i sig själv numera. Han har ett uttryck i ansiktet av ständig pina, frånvarande blick av medicerna, han har ett plågat rörelsemönster, jag ser hur han kämpar, med ALLT.

Jag vet inte vad jag ska göra. Frågar jag hur det är så är alltid svaret att "det är bra".

Jag vet inte hur eller vart jag ska möta honom längre... Jag känner ming helt vilsen och utanför.

Vad kan jag göra? Vad ska jag göra? Vad får jag inte göra?

5 kommentarer:

  1. Vill först ge dig en stor KRAM.
    Ibland behöver man inte säga något. Ibland är det ok att bara finnas vid hans sida och krama om honom utan att säga något. Jag vet att du gör ditt bästa. Jag tror att han är också orolig för dig och vill Ditt bästa. Han är säkert orolig för din framtid. Du är inte utanför. Det är kanske hans sätt att vilja skydda dig.
    Många styrkekramar till er båda <3

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Ibland är man låg - det är livet.....
    Sorry för den klichén men så är det ju.
    I detta inlägg kan jag läsa att du gör det du kan och han vet säkert det.
    Själv är jag den med dödsdomen i familjen. Dock har jag inte småbarn, min Dotter fyller 20 i höst.
    Jag beundrar dig som står bredvid - jag vill inte byta plats.
    Tack för att du delar med dig i din blogg. Det är den enda "cancerbloggen" jag följer. Jag orkar inte mer än mig själv. ;)
    Jag tänker på dig -ofta!!

    SvaraRadera
  4. Hej!

    Vill bara skicka dig en jättekram!

    SvaraRadera
  5. Söta du...
    Det enda jag kan råda dej till är att släppa in någon... ta emot stöd och hjälp... det ger dej styrka att hantera hans sätt att möta krisen... ni är alla hårt drabbade men striden är i huvudsak hans... ha tålamod, min vän!
    Försök att orka vara den partner du själv hade önskat dej... det finns inget rätt eller fel... små små steg, vännen... vårda de små stunderna av harmoni, ta alla chanser till närhet, gemenskap och pauser i eländet.
    Släpp in barnen i det som händer, dom är makalösa i sin gränslöshet, mästerliga på att gilla läget, hjälpa till, vara ärliga, uppriktiga och se saker ur en annan vinkel.
    Det är välgörande för barn att finnas i händelsernas centrum, inga stängda dörrar eller hemligheter... så känner dom sej trygga!
    Sänk kraven på varandra, iaktta och lär av varandra istället...
    Kan jag göra ngt, bor långt bort... men lyssnar, läser, pratar, skriver... är i Sthlms-området iband... fika, promenad eller nåt?! sånt höll mej uppe när det var som mörkast...
    Bara ring! du har mitt nr i mail...
    En gigantisk trygg kram till dej! <3 <3 <3

    Och återigen, ta emot hjälp i stort som smått... det är viktigt att inte vara så "duktig"...
    Omfamna det ni har, sörj inte det som går förlorat!

    SvaraRadera