tisdag 26 juli 2011

Tiden går visst

Tiden går visst, även när allt stormar och rasar.

Tankar går till Norge och alla drabbade och deras anhöriga.
Livet är helt outgrundligt...

Här råder hemsk sommar.
En sommar som inte direkt hamnar i facket av ljusa upplevelser tror jag mig veta.

En tanke:
När jag blir rädd reagerar jag okontrollerat med skratt.
När jag får oerhört ont/slår mig reagerar jag också med att börja skratta.
När jag är ledsen och orolig reagerar jag med ilska... Ilska, ILSKA!

Jag vill inte känna vrede eller vara arg.

Kan ingenting vara "normalt"?

4 kommentarer:

  1. Huvudet upp och fötterna ner... visst går det även när det är motigt?
    Hör av dej om du behöver!
    Stor kram Åsa

    SvaraRadera
  2. Stora stora tankar till dig. Känner igen alla dina reaktioner som om det vore mina egna. har dock inte behövt vara i din situation. Skickar styrkehälsningar och lite skratt och lite ilska!

    SvaraRadera
  3. Hur man reagerar på olika händelser är säkert individuellt. Det är inte fel att känna ilska!
    Inte trevligt kanske, men inte heller fel!
    Tvärtom kan en riktig "urladdning" hjälpa dig till ett lugn efteråt.
    Jag känner igen dina reaktioner.
    Du har all anledning att reagera starkt. Och det är sunt!

    Jag hamnade i din blogg av en slump, men blev mycket berörd då jag började inse vad du och din familj går igenom.
    Jag är en gammal man som just avslutat behandling av prostatacancer. Behandlingen har varit framgångsrik, cancern f.n. besegrad, återstår just nu "bara" biverkningar som jag ibland lider mycket av - mest psykiskt.

    Sen jag läst lite av din historia inser jag att jag och min fru ändå är lyckligt lottade. Jag får utbrott ibland fortfarande, en kombination av ilska och gråt.
    Men min familj består endast av vuxna ner till barnbarnsbarn.Jag och min fru är pensionärer, har det mesta av livet bakom oss.

    Vi kan inte bistå med annat än att du får veta att vi tänker på dej och de dina, att vi,visserligen på avstånd,delar er sorg och er smärta.
    Vi vet att det att vara anhörig kan vara lika svårt.
    Men jag vet att min fru hjälpte mig enormt mycket bara genom att hon fanns kvar där hos mig då det kändes hopplöst.
    Till sist: du har ändå själv skrivit " Min make har cancer som I DAGSLÄGET saknar bot!

    Vi kommer att titta in på din blogg ibland.
    Hälsningar Bernt och Eva

    SvaraRadera