Frågor men inga svar

Det här med cancer och att vara gravid... Inget är självklart.

Tankarna MALER.
Beslut är inte självklara.

Ska vi vara nöjda och tacksamma över våra två barn som vi redan har fått som gåva?
Ska vi följa och ta emot vad livet har att ge och se vad det blir och vad som händer?

Ska vi låte det som ske ske?
Ska vi låta cancern styra vårt beslut?

Finns det "ork" (vad jag menar är att idag är vardagen full av aktivitet, de andhål som finns för Maken behöver han för att ta igen sig, när finns utrymme för vila/återhämtning om vi vår en ny liten Bebis med rätt till utrymme och sin plats i tillvaron?) och utrymme för ännu ett underverk i vår familj?

Vad vill högre makter säga kring att de ger oss en sådan här gåva?

Tanke som står i skuggan och som jag inte vågar ellr vill släppa fram:
Vad gör vi om cancern vinner och jag och två - eller kanske då tre - barn står ensamma kvar, barnen utan sin far närvarande???

Detta är bara en micromm av alla frågor som far runt - utan svar..

röntgenbesked, nya moln som skuggar solen

Idag var det dags för besked om röntgen.

Första "avstämning" hur denna behandlingsform som min make fått bitit på hans (eller som jag kanske ser det) "vår" cancer.... Han har fått tre omgångar, dock inte kunnat fullfölja med alla tre cytostatikor alla tre gångerna då kroppen inte haft de värden som krävs, men säg att han fått ca 75 % av 100 under dessa tre omgångar som man dragit ut lite på oxå..

Jag har gått omkring som en amöba hela dagen.
Miljoner tankar... Har inte alls kunnat veta vad man kan förvänta sig.. Hjälper denna behandling? Har det eskalerat i kroppen? Vad händer om han inte svarat alls? Hoppas hoppas hoppas att han svarat fantastiskt bra, intalat oss att vi ändock får vara tacksamma att han - efter omständigheter - ändå får må fint, att vi lever, att hans kropp fungerar, att livet ändå får rulla på... mm mm mm mm mm mm

För detta är ju ett besked som är avgörande.
Tidigare cytostatika behandlingar har alltid gett beskeden:
"totalt sett så växer det sakta.."

Efter lite ströprat kring att prover, värden ser jättebra ut säger läkaren - för första gången sedan denna läkaren haft ansvar för maken:
"Jag har glädjande besked och läkaren låter så oerhört glad (!!):
- Cancern har inte växt eller spridit sig, den har stått still och kanske till och med minskat (!!!!!!!), jag har inte tittat jätteingående på bilderna, men det har inte växt och det har inte spridit sig!
Har du börjat med ny behandlingsomgång idag?
Maken:
- Nej, ska börja imorgon..
Läkaren:
- Bra, nu är det bara att köra vidare, detta hjälper dig!

TACK tack tack tacck, helt helt fantastiskt att få något sådant här besked, ger utrymme att andas, det ger stärkand hopp!

Konstiga är att när det ges andningsutrymme i detta dyker direkt något annat nytt upp att grubbla på... Något annat som skuggar solen en dag då dess strålar ska skina så starkt o härligt...

Jag har haft mina misstankar, jag köpte graviditetstest, två stycken närmare bestämt och jo, helt obegripligt, helt otroligt, fullständigt absurt. Svaren ligger där och enligt alla instruktioner och anvisningar är båda svaren helt glasklara:

Jag är gravid........

påminns i alla lägen

När andra dansar och roar sig skriker och kräver Cancern sömn.
Det gör ont att den får stryra överallt i tillvaron - även om jag är tacksam att livet - peppar peppar - tillåter liv.

Miljoner tankar och tortyr

Jag kan inte sluta förundras och undra över livet. Just nu misstänker jag saker som ska vara omöjligt och som är helt helt heelt upp o ner med tanke på hur allt varit genom åren och är just nu. Får återkomma närmare när jag egentligen vet vad som händer - om det nu är något som händer..

Finns det en mening med allt?
Hur ska man handskas med vad som händer o sker?

Ska man bara låta allt hända?

Jag är fullständigt frågande till vad som jag tror händer.

***
Väntan på besked pågår just nu parallellt med allt annat.
Mental tortyr skulle jag kalla det.
Tänker som så att; hade det varit upplyftande bilder på röntgen hade läkaren ringt, eller hur?
Så vad ska jag ställa in mig på?
Kan inte vi få positiva besked vi oxå?

Kontrastvätska

Då har det hänt igen.

Maken har från första gången han gjorde MR reagerat med kräkningar då han fått vissa typer av kontrastvätska.
Han har varje gång då detta hänt fått en annan väntska och det har då gått bra.
Varje gång det är dax för röntgen poängterar han sin allergi för kontastvätska och ber dem kolla upp vilken det är som han "tål" från tidigare dokumentation.

Ändå "testar" de "nya" kontastvätskor.
Varje gång har han reagerat med kräkningarna - alla som gjort en magnetrönten vet hur det ser ut i "tunneln" man ligger fastspänd i... Att kräkas när man ligger inspärrad och fastspänd (med all annan cancerångest just i den stunden....)är inget önskvärd situtation...
Det ska inte få hända och framförallt inte gång på gång på gång på gång!!

Förklaringen har varje gång varit:
- Men de har sagt att denna kontrastvätska inte ska ge dessa biverkningar eller reaktioner!
Därför gav vi dig denna, men du ska få den du tål nu då.....

Skrämmande!

Flaschback

Maken fick den tredje cytostatikan i tisdags - den som han fick hoppa över sist på grund av högt blodtryck.
Nu var trycket 130/80 !!
Lättnad.
Känns bra att kunna fullfölja.

Tredje behandlingsomgången med denna typ av cytostatika kombination har nu avklarats och nu kommer den tuffa prövande perioden med utvärdering.
Svart på vitt kommer vi få besked.
Det är tufft.
Röntgenundersökningar kör igång i nästa vecka, sedan väntan på besked.
Därefter ställningstagande kring vad som ska hända framöver.
Det är för j-a tufft rent ut sagt.

Flaschbacken har berott på att Maken två nätter på rad har han haft nattliga svettningar och vallningar, varvat med frossa (har inte "vågat" fråga hur det var i natt- vad är jag för looser till fegis?
Han har inget sagt heller, det tolkar jag som om att han haft sådan natt igen, men inte velat väcka mig...?).

Det gör oss båda rädda och oroliga.
Det var nämligen så det hela började...
Det var det som tillslut efter alla turer resulterade i beskedet; Du har Cancer.

Jag har dock svaga förnimmelser av att han fått just svettningar vid behandlingstillfällena nu i denna kur, men allt flyter liksom ihop och jag blir osäker på om det varit så eller om jag försöker skydda mig själv och "blunda"?

Vill tro att det är en biverkning, tror mig ha läst att man kan få sådan biverkning??

I övrigt var alla värden bra - tack för detta!
Tacksam!

En annan sak som speedade igång tankarna var Makens Behandlingssköterskas - som jag tolkade det - "inlindade visdomsord" & råd till oss:

Så här någonting sa hon - samtalet kretsade kring resor och upplevelser:

Vår dotter var 5 år när vi var på resa, hon säger att hon minns, jag tror att hon minns tack vare alla våra foton som vi ofta tittar på, alla filmningar vi gjort och att vi tittat på dessa ofta.
Fotar och filmar ni mycket från resor osv?

Kanske syftade hon just på det som samtalet rörde sig kring; alltså resor och upplevelser osv.

Men min tolkning var att hon ville att vi skulle filma o fota mycket för att min Make kommer att dö när våra barn är små. Att vi ska filma, fota mycke så att våra barn minns sin fantastiska far.....

Detta maler nu och jag har såklart panik!

Finns det ingen som överlever denna förbannade hemska sjukdom? Läser på den ena bloggen efter den andra hur tappra livsbejakande beundrandsvärda personer förlorar fighten eller har det oerhört svårt och mår oerhört dåligt just nu.
Det gör så ont och jag känner så oerhört med dem och deras livskamrater och barn.. Det gör mig rädd för vad livet har med sig för oss.
Det gör ont i hela min kropp och jag är inte ens sjuk.

det är sjukt

haha, ja den rubriken fick ju lite dubbla meningar :)!

Vad jag menar är att det är sjukt att det finns människor som inte kan glädjas med oss när vi "njuter" av livet...
Då lyser den svenska avundsjukan igenom, i ögon, ord och agerande på ett ofrivilligt sätt.
Så ledsamt, tragiskt och oerhört trångsynt, i våra ögon sett då förståss, som jag ser det utrifrån min smala tillvaro.

De avundas oss, fy f-n vad jag blir ledsen, jag kan ju garantera dem att de inte på något vis skulle vilja byta liv med oss.

De ser inte oss när vi gråter, när maken mår dåligt, skakar, frossar, kräks och är trött så att varje kroppsdels väger ton, då kroppen kräver sömn när viljan vill något helt helt annat. Deras vardag överhopas inte av ångest och skräck för vad morgondagen har med sig..

De åker inte på sjukhusbesök, efter sjukhusbesök, efter sjukhusbesök, deras kalendrar är inte fullklottrade med läkarbesök, provtagningar, behandlingar.

Deras liv styrs inte av sjukdom och behöver inte klämma in dagishämtning mellan två cytostatika behandlingar.

De kan använda "sitt nätverk av barnvakter mm" till roliga saker, vi måste använda dem till tråkigheter och måsten. När det väl ges tillfälle till eventuell "vuxen aktivitet" utan barna tar det emot att fråga då vi måste ta hjälp av dem så ofta som det är.. Dessutom är det svårt att ta sig tid på tu man hand, även om vi inser att även det är viktigt, eftersom man lever med pistol riktiad mot huvudet och inte för allt i världen vill missa någonting av tid vi kan få vara "friska" tillsammans..

Inte ens i en "sjuk tillvaro" får man (läs kanske vi??) vara befriande från den frodande ständigt pyrande avundsjukan.

Det är så kluvet hela livet... och det är sjukt - i dubbel bemärkelse.

Jag älskar min familj, maken, barnen och allt vi har tillsammans.

sotis

Är jag bitterf...a när jag kan känna avund på dem som "lever vanligt liv" utan döden på lur, oberäknelig o ful?

Tro nu inte att jag önskar någon detta öde som den som lever med cancer tvingas plågas i, men jag önskar så oerhört starkt att alla som lever med cancer finge vara friska och få leva som vanligt.

Jag är så rädd att det jag gör med min maken och hela familjen, det barnen gör med sin far ska vara "sista gången".
Nu lever vi så gott vi kan och i vår tillvaro "som vanligt", men vissa saker gör man inte varje dag, månad eller kanske år och då undrar jag om detta sker för sista gången.
Jag försöker suga in ALLT, älskar och njuter.
Det är kanske en "fördel" med att leva med cancer?

Vi försöker verkligen leva, njuta och vara här och nu.
Vi måste det.
Ingen vet vad framtiden har med sig - för någon.

Livet rullar på - även för oss.

Trött på att leva med en sjukling?

Vi pratar ofta om kärleken mellan oss.
Så gjorde vi även idag.

Maken sa då bland annat:

- Jag kan förstå om du är trött på att leva med mig, en sjukling.

Det stang till i mitt hjärta.
Vad i hela världen kan få honom att tro något sådant?

Sänder jag ut negativa signaler?

Är jag inte tillräckligt stark?
Tror han att min "sorg" över att han är sjuk, är brist på kärlek?

Mina svar, på tunga frågor, eller påståenden upplever jag ofta som lama och de kommer inte ur mig med det eftertryck jag önskar.
Förstår inte varför?

Att Maken blivit sjuk har fått mig att inse hur innerligt djup, stark och outgrundlig min kärlek är till honom.
Han är min tvillingsjäl och han är allt jag inte är.
Han berikar mig i allt och är min bästa vän och trygghet i livet.
Vad kan få honom att tro att jag någonsin skulle tröttna på att leva med honom?

Hur ska jag stötta honom i hans fight på bästa sätt, när jag står vid sidan av, så han ska känna även all kärlek jag känner, idag, nu och för alltid?

Himlen Kan Vänta - ett år senare

Ett ännu bättre namn på denna fina hoppingivande dokumentär vore:
Himlen SKA vänta!

Idag är det återigen dax att få en inblick i livet med en livshotande sjukdom, med döden lurandes på axeln.

Ett bra program, jag hoppas de har siktet inställt på att "sticka ut" på det sätt att de har som budskap att skapa och ge hopp - det behövs.

Vilka fantastiska personligheter som är med. Beundrandsvärda personligheter. TACK!

Så ikväll är det jag som bänkar mig framför tv:n, tar kontrollen över fjärrkontrollen, kl 20.00.

I vår lilla tillvaro påminns vi av obotlig cancer i form av ett läkarbesök som vi inte riktigt vet hur vi ska ställa oss till. Vet inte varför läkaren kallat "oss". Men vi får veta det innan dagen är slut.
Nu måste jag göra något annat, för jag fick sådan klump, sådant tryck över bröstet.

Går och gör barnen redo för ännu en dag, det gör en tilltufsad själ lycklig.