Smärtstillande

Idag är det uppehåll i strålningen. Helt enligt plan. Han har nu genomgått 5 av 11. Idag har han varit uppe. Hög av smärtstillande så han pratar helt sluddrigt. Kan dock skoja om det :-). Det är hemskt att se och höra hans smärta, även om han säger att den är mindre nu. Svårt att veta om det är så, eller om det är högre dosen av morfin som är orsaken?

Tack vare era goda råd har jag nu bestämt att. Vara ledig, åtminstone under denna period som strålningen pågår. Tack, när jag fattat beslutet känns det som en lättnad.

Många nämner att det gått så snabbt i slutet... Jag ställer mig ofta frågan;
Hur dålig är min make - egentligen?
Jag ser ju hans svaghet, försämring, trötthet, avmagringen och hur blek och grå han är... Beror den på strålning eller cancern? Hans läkare talar aldrig om prognos längre... Beprövade behandlingar har ju inte funnits på länge.. Ingenting har gjort att cancern minskat..

Tänk om döden är mer nära förestående än jag anar?
I förkylningstider vågar jag inte tänka på vad en influensa skulle innebära..
Maken upplever jag omtöcknad av smärtstillande och värk, han är apatisk inför det mesta. Ser hur han anstränger sig inför barnen, dit räcker hans krafter.

Omtumlande

Omtumlande dag med overklighetskänsla.
Att vid två tillfällen samma dag sitta och förklara sin historik, resa i cancerträsket och nuvarande situation.. För nya kontakter. Det känns utlämnande och som om jag/vi pratar om någon annans liv. Jag redogör som om jag vore på ett informationsmöte! Sjukt!

Tacb för alla goda råd, värmande ord och omtanke. Så gott att ändå höra att andra känner igen sig i tankar känslor och situation.

Angående närståendepenning har tanken funnits, men det är ett svårt steg att ta. Hur vet jag att jag inte behöver dem bättre längre fram?
100 dagar, det skulle innebära att jag tror att maken dör inom 5 månader... Ingen kan säga när hans tid med oss här och nu är förbi, ju..

Strålingen ingen hit

... än så länge.

Maken mår pest.
Verligen helt under isen.
Han har en plågsam outhärdlig smärta.
Kvider i sitt smärttillstånd som han är i, drogad av smärtlindring.
Det är fruktansvärt.
En stund efter han tagit en högre dos smärtlindring sa han:
- Känns det så här så kanske jag kan leva lite till.

Sedan slumrade han in i sitt drogade tillstånd.
Han har gjort två nu.
9 kvar.
Undrar om detta går att fullfölja?
Klingar smärtan av?
De sa ju innan han började att han i mitten på behandlingarna "kanske kommer känna sig trött"...
Är det värt detta?
Blir det verkligen symtomlindring?
Nu är ju biverkningarna tortyr.

Imorgon kommer palliativa teamet hit på ett första besök.
Vi ska genom dem även ha någon form av Parterapi, för att kunna mötas i allt detta, förstå varandras tankar och förhållningssätt... För att det mitt i allt ska bli så bra som möjligt. Även kan det vara skönt att förhoppningsvis få förstå "efteråt" om det värsta skulle hända...
För det kommer ju att hända, frågan är hur och när!
Jag förstår ingenting!?!
Jag har även "läkarbesök" för egen del.
Mitt i allt ska jobb, barn och vardag rulla på i en suddig värld. Där alla lever, solen går upp och allt går sin gilla lyckliga gång...

Strålning

Nu är vi en ny del av cancerbehandling.
För symtomlindring är nu 11 dagars strålning dagligen påbörjad.
Förhoppningen är att det ska lindra besvär som en del av tumörerna ger.

Får innerligt hoppas att symtomlindringen är större och mycket mer än biverkningarna..
Redan efter dagens första strålning upplever maken enorm trötthet och svårigheter att svälja. Strupen knyter sig när han försöker svälja fil.

Han behöver all energi han kan få i sig. Vikten fortsätter att rasa.

Vad ska jag bidra med? Familjeharmoning är kantad, det är turbulent och mycket aggitationer som en reaktion på det vi är i förmodligen.

Jag har varit hos min psykolog idag. Jag längtade dit för att få ur mig all min frustration, maktlöshet och ångest som jag laddat upp inombords, som pyst över här hemma i de mest oväntade situationer.

Overklighetskänslan är total.

Vi är ifattsprungna...

Sjukdom gör mycket med en människa. Mycket konstiga tankar och handlingar. Jag och maken kan inte alls mötas i hur vi ska möta det som är ett faktum. Det faktum att han ska dö ifrån oss.
Vi är miiiiiiilsvida ifrån varandra, det ligger ett helt solsystem emellan oss.

Han har sina våndor. Jag mina.
Han vill inte jag ska se honom svag.
Han vill inte att barnen ska se honom svag.

Han vill att vi går vidare i livet.
Jag vill vara hos honom, enligt de löften vi givit varandra när vi gifte oss.
I nöd och lust, tills döden skiljer oss åt...
Det vill jag av kärlek, men det vill inte han förstå och inte heller acceptera.

Känns som allt ska ske på hans villkor för att det är han som är sjuk.
Han tycker så eftersom jag får leva vidare. Jag är inte den som kommer att dö.
Men jag dör ju också, mitt liv med honom, vårt liv med honom dör ju med hans död...
Vi/jag påverkas ju också, mitt liv påverkas ju också av att han är dödligt sjuk.

Här råder för tillfället ett helvete av känslor och sorg.
Vi har kommit till insikt.
Vi kan inte längre vara strutsar.

Vi är inte förskonade från något, vi hanterar inte detta varken bättre eller starkare än någon annan som är drabbad.
Vi har nått en punkt där verkligheten hunnit ifatt oss och bitit oss båda, smärtsamt.

Någon som förstår, kan förklara?

Det finns många omkring oss som säger:
Jag/Vi finns här, ring, hör av dig när som helst, dygnet runt om du behöver hjälp eller behöver prata eller annat.

Det är vänligt, samtidigt smärtsamt. Jag vill inte behöva hjälp.

Nu till ett mycket känsligt ämne som säkert får er att reagera och undra.
Jag undrar också.

En familjemedlem har plötsligt efter år av avståndstagande med ett sms hört av sig till min make med frågan: Får jag komma och hälsa på?
Denna personen har väl hört av förälder hur situationen är.
Saken är den, sist denna person hörde av sig var när Maken låg i koma för XX år sedan. Då hälsade den personen på på lasarettet - Maken var ej vid medvetande.
Har sedan efter hans uppvaknande åter helt tagit avstånd.

Kan någon hjälpa mig att tolka detta beteende?

Vi hyser inga aggitterade känslor egentligen mot denna person, vet ej anledning till avståndstagandet. Ser det som den personens val - ävne om jag tycker det är konstigt, lite sorgligt och framförallt undrar varför, har ställt frågan men aldrig fått någon förklaring. Men nu undrar jag, varför personen inte "hälsat på, hört av sig osv när Maken varit pigg, starkare och levt vardag som alla vi andra som får vara friska?
Det har ju varit några år där han gjort det sedan han vaknade ur medvetslösheten.

Själv tycker jag det känns bra att kontakten är tagen nu, jag har faktiskt funderat på hur jag skulle ställa mig om denna personen dök upp på en begravning efter alla år..

Förståndet och känslan är inte överens

Just nu är vår tillvaro sådan att jag inte längre kan vara struts och försöka låta allt rulla på "som vanligt så gott det går". Det är näst intill omöjligt för mig att acceptera! Jag är kluven till tusen.

Det är ett fruktansvärt uppvaknande. Jag kan inte längre leva i förnekelse.
Klart jag varit medveten om allvaret, har fått anpassa osv.
Men mitt i allt har jag ändå försökt att anpassa så att allt blir så opåverkat som möjligt.

Det har varit mycket läkarbesök, undersökningar, skrämmande besked, oro, ställningstaganden.

Jag har upplevt en första vad en del nämner som "PanikångestAttack", den kom från ingenstans, samma dag som vi stod infrö läkarbesök och uppföljning av senaste MR osv. Som vanligt som hela cancerresan varit för oss; inga positiva besked, hela tiden något nytt, ökning, oklarhet kring behandlingsalternativ som finns till hands - om något finns i behandlingsväg...

Alla säger åt mig att ta emot hjälp. Sunda förnuftet säger till mig att det borde vara självklart. Men det är inte alls "självklart" för mig av någon anledning..??
Jag vill kunna vara hemma utan att ha en massa människor här. Jag vill bara kunna vara (eller gömma mig?) från allt. Har av någon anledning väääldigt svårt att ta emot det?!?
När någon vän ringer, tittar jag på telefonen, (har den alltid på tyst) låter den 9 ggr av tio, ringa ut: tänker orkar inte just nu, ringer upp sedan... Men det där "sedan" får jag verkligen anstränga mig för att genomföra... Tvingar jag mig att svara så är det med stor ansträngning. Det är smärtsamt, så oerhört smärtsamt, blir så uppenbart när jag känner omgivningens oro, deras sorg och rädsla. Jag vet att de vill vara ett stöd, men...

Funderar på om det beror på att jag då skulle erkänna att vi faktiskt behöver stöd, att maken är så dålig... Att det på något sätt är "nästa fas" i allt detta?
Förneklelse? Vägrar helt enkelt acceptera! Cancern - den j-a Cancern ska inte bestämma!

Sedan är jag nog sådan som person, klarar inte att ta emot hjälp, van vid att klara mig själv.

Maken uttrycker att han känner sig så plågsamt ensam i sin situation. Att alla har fullt upp med att leva, så mycket att se fram emot. Han har döden att gå mot. Vem kan sätta sig in i det och förstå det?

Inte jag - även om jag innerligt önskar jag kunde stödja honom.

Döden döden

Häromdagen hade vi en dag då vi var väldigt låga båda två, helt under isen, jag och min make.

Han är så oerhört less på att vara sjuk, less på alla mediciner, som fyller alla våra skåp! Det är verkligen mediciner ÖVERALLT i skåpen som är högt upp så att inte barnen ska kunna nå dem vid något obevakat ögonblick. Han är så oerhört ledsen över att hans kropp inte orkar längre, han känner sig sviken, uppgiven och säger: Det spelar inte någon roll hur mycket jag kämpar, se på mig... Jag kommer att dö!!!

Vi gråter, jag vet inte vad jag ska säga. Det gör så ont i mig och se hans kamp. Han går mer och mer in i sig själv numera. Han har ett uttryck i ansiktet av ständig pina, frånvarande blick av medicerna, han har ett plågat rörelsemönster, jag ser hur han kämpar, med ALLT.

Jag vet inte vad jag ska göra. Frågar jag hur det är så är alltid svaret att "det är bra".

Jag vet inte hur eller vart jag ska möta honom längre... Jag känner ming helt vilsen och utanför.

Vad kan jag göra? Vad ska jag göra? Vad får jag inte göra?

Är det såhär

det skulle bli - OM - jag blev ensam kvar med våra fina skatter?

Den frågan ställer jag mig vid alla tillfällen då jag är ensam hemma med barnen. Jag känner likgiltigheten inför tillvaron, viljan att se till att barnen åtminstone har det bra, viljan att de ska få ha roligt och känne/uppleva livet, känner otillräckligheten eller svårigheterna då jag ställs inför situationer som jag normalt bollar med min make för att få en lösning.
Men är han inte "tillgänglig" kan han inte stötta mig i mina frågor, vem lutar jag mig mot då?

Tankarna om det är så här det skulle/kommer att bli om han dör, är hemsk, men känns samtidigt som någon form av förberedelse - inför det hemskaste som kanske kan ske...

Han är iväg titt som tätt, i dagar, i veckor, vår tillvaro rullar på och jag känner mig liten då han inte är vid min sida, som den starka, trygga, älskade.

Vill också passa på att tacka er alla som lämnar fina kommentarer och som mailar mig. Det ger mig mycket i all den omtanke ni ger, jag är dålig på att ge tillbaka, att kommentera eller svara på era inlägg, jag vet det. Men det betyder inte att jag inte uppskattar dem, jag önskar att jag hade mer ork, att ge tillbaka... TACK - alla, det finns så många oerhört fina människor där ute, alla med olika bördor att bära, leva i eller prövningar som slutat gott eller tungt, tungt, tungt.

Det ofattbara med Steva Livs öde har berört mig nåogt så oerhört, jag känner och lider med hans nära, hans hustru och små fina barn... Det smärtar, river och gör ont.

Varma kramar till er alla som besöker mig här.
Nu ska jag gå och krama om mina älskade, ringa min make, för att få höra hans trygga stämma.

Tiden går visst

Tiden går visst, även när allt stormar och rasar.

Tankar går till Norge och alla drabbade och deras anhöriga.
Livet är helt outgrundligt...

Här råder hemsk sommar.
En sommar som inte direkt hamnar i facket av ljusa upplevelser tror jag mig veta.

En tanke:
När jag blir rädd reagerar jag okontrollerat med skratt.
När jag får oerhört ont/slår mig reagerar jag också med att börja skratta.
När jag är ledsen och orolig reagerar jag med ilska... Ilska, ILSKA!

Jag vill inte känna vrede eller vara arg.

Kan ingenting vara "normalt"?

Röntgen besked och uppskjutna läkarbesök

Väntar besked, skjuter upp läkarbesök, vill inte, vill inte, vill inte - veta, få bekräftat något som bekräftar en rädsla, en oro en SKRÄCK..

Tänker såhär, när maken väljer att skjuta fram besöken, boka om av olika anledningar: Hade läkaren ringt om det var så att det inte fanns något att oroa sig för, om om om beskeden var goda...?
Jag är rädd, lamslagen, skräckslagen.

Psykologbesök och FredagsTrötta

Idag har jag varit hos min psykolog som jag går hos sedan en tid.

Känner mig som värsta Gnäll-Kärringen, får så otroligt dåligt samvete när jag sitter där och pratar.
Det är ju inte synd om mig, jag är ju frisk - peppar, peppar.

Det är här i bloggen och hos psykologen som jag ventilerar och gläntar på känslor, spyr ut min sorg och emellanåt bitterhet.

I "vanliga" livet är det hurtiga-jag som lever.
Vad är alternativet?

Fredag och helg. Barnen är trötta, vi är trötta hela familjen. Men njuter av att vara tillsammans. Det är så underbart att ha en familj. Min fina familj som jag älskar och är tacksam över.

Överfull brevlåda

Senaste veckan har brevlådan bombaderats med olika kallelser till olika ångestladdade undersökningar, läkarbesök mm mm mm.

Förstår att det är för något gott, men de skapar ju sådan oerhörd oro och massa rädsla inför vad de ska resultera i och ha för besked.

Det stundas röntgen och detta är den första efter att Maken påbörjat en ny behandlig. Det blir utvärdering efter det. Vad kommer det innebära? Hjälper den nya behandlingen? Vad händer om den inte gör det? Vad kan man då göra? KAN man erbjuda någon behandling då? Man har ju hittills alltid fått fundera, och överväga behandlingsalternativ när hans kropp blivit "immun" mot en behandling.

Suck, lika bra att se vad som kommer - även om jag är rädd kan jag inget göra.

Tack

Ni är alla så oerhört fina och kloka!
Tack för alla stärkande, värmande kommentarer och mail!
Det betyder så mycket!
Mitt i allt tungt vet jag att jag är långt ifrån ensam om min verklighet, det är många där ute som lever med prövningar och jag sänder er all styrka jag kan frambringa!
Just du är unik, fantastisk och oerhört klok o stark i det du tvingas kämpa med och leva i!
Ensam är inte alltid starkast!

Jag gömmer mig o är rädd men du ser mitt leende

jag gömmer mig. Jag kan inte annat än tycka livet suger och är orättvist. Vet att det finns många som är i vår situation och livet är lika orättvist mot er!

Är less på sjukhusbesök och undersökningar - även om jag vet att det är det som gör att min SoulMate kan forstätta kämpa! Men jag önskar mig bara att han ska få ha ett gott liv, att vi ska få ha ett harmoniskt liv tillsammans utan denan j-a Cancer och allt ont och all smärta som den för med sig.
Jag är trött, men tröttast är min Livskamrat och kärlek i livet - Han är dock den som utåt kan vara starkast.. Tro inte att jag gnäller och är uppgiven inför honom! Inför honom och alla i vår omgivning är jag allt annat än missmodig. Det är bara här, i denna blogg och hos min psykolog som jag ventilerar och blottar mig. Jag o Min SoulMate pratar emellanåt, har våra svarta dagar, men sedan bestämmer vi oss för att "Idag sörjer vi, imorgon lever vi och tar tillvara på allt vi kan få - lever här och nu och gör allt till det bästa vi kan". Det går, men dippar kommer och gör ont, bara att resa sig, stålsätta sig och le då.

Livet är hårt och smärtsamt. Jag är så rädd för att döden ska drabba vår familj. LIVRÄDD för vad framtiden har med sig för oss!
Önskar så at framtiden är ljus - jag hoppas det och vill tro på många fina år och mirakel - för det sker!

All styrka till Er som kämpar - hoppet ska inte tyna!

bakslag o frustration

Marginalerna är mindre innan jag rasar nuförtiden. Antagligen minskar de i takt med att rädslan blir större.

Vi har haft oroväckande bakslag. Akuta sjukhusbesök på grund av svåra kramper och hemskt hög plötslig feber.
Resulterade i dubbla penicillinkurer och utöver mattheten som kommer efter sådan oerhörd kraftansträngning är det nu lugnt vatten igen.

Det är HEMSKT, cancern blir så nära och vi tvingas alla ta upp huvudena ur den betryggande sanden som vi gömmer oss bakom.
Cancern flåsar i nacken och skapar oro i lägret. Alla har kort stubin, reagerar med frustration och stingsligt trotsigt humör.

Ingen skön familjeharmoni här inte...
I dessa prövningar känner jag mig oerhört oerhört ensam, klarar inte av att ventilerar eller prata med någon i dessa faser, tycker inte att någon i min omgivning förstår, de är inte i vår situation och då tycker jag inte att de kan sätta sig in i min situation hur de än försöker, hur väl de än menar. Blommor och fina omtänksamma kort mm mm mm vill jag bara slänga i papperskorgen, vill vara utan dem... Jag önskar mig bara ett vanligt fint lyckligt friskt liv med en frisk familj, min finaste fina familj, mina älskade älsklingar, ett liv i harmoni och vardagslunk...

Hemsk och otacksam känner jag mig i samma ögonblick som jag tänker sådana tankar om alla dem som menar så oerhört väl, som är så omtänksamma och vill finnas där för oss, för det vill de väl? Eller är de - VARNING - här kommer ännu en förbjuden otillåten tanke - bara tacksamma, lättade och lyckliga över att deras närmaste, nära och kära är skonade från detta elände... Att de själva inte behöver gå igenom eller leva i detta...?????
Usch, jag är en hemsk människa, sjuk på mitt sätt... Med sådana här tankar måste det blivit kortslutning någonstans inom mig!

Jag måste resa mig, JAG MÅSTE! Måste se det som är bra.. Idag får jag vara tacksam över det vackra fina i naturen, det är ljuvligt vackert ute, doftar så gott.. Måste vara tacksam över att det ändå vänt nu - peppar peppar peppar - med det akuta som varit de sista dagarna.
Min Älskling är så tapper, även om jag ser sorgen, oron och skuggan i hans vackra blick...

Kärlek till Er alla som finns där med er Omtanke och stöd!

(... :-)... jag menar det verligen ;)!)

Bråk

Vi bråkar nästan aldrig.
Igår gjorde vi ett undantag, det bara pyste över.

Anledningen var nog stundande behandling på sjukhuet med läkarbesök. Nerverna ligger på huden inför dessa. Det var dax idag... Men ändå, jag borde stötta och vara stark just i dessa lägen...

Men tror du jag fixade det... :(..?? icke.. Istället var det Många o Mycket dumheter & grodor som kom ur min mun.. Skitsaker i det stora hela..

Min Make är ju fantastiskt positiv som jag skrev i tidigare inlägg, det gör ibland att jag känner mig som en dålig människa eftersom jag inte klarar av att leva upp till samma fina insällning till livet och omgivningen som han. Men det var inte bara detta som tjafset handlade om, men det rann över för oss båda igår, tom alltså min kära finaste Make.

Jag är mer än väl medveten om att han har mer än nog med sina bekymmer.
Bråket igår fick mig att på allvar fundera på att skaffa mig en profisionell samtalskontakt.
Han ska inte behöva ta min frustration då han har mer än nog med sin egen.

Men ORKA?
Jo, jag får bara resa mig upp och ta mig i kragen, efter sommaren känns som en uppnåelig deal med mig själv.

Jag behöver det - VI behöver det..

??

Usch vad jag gnäller här i bloggen... Men det är väl som många av er skrivit till mig: Det är för att jag behöver en ventil någonstans som jag har denna blogg! Här öser jag ur mig förbjudna tankarna, alla smärtsamma känslor, stora sorgen, bitterheten, rädslorna/skräcken, oron, frustrationen och ilskan mm mm.

Jag måste dock lyfta fram min älskade Make.

Han är enastående - som så många andra som är drabbade av cancer!
Jag har aldrig i mitt liv träffat någon med sådan sprudlande livsglädje.
Ingen kan sprida glädje som han!
Han är alltid alltid positiv, full av liv och energi!
Han sprider glädje, står stadigt i alla stormar! Klok som få, roligare än alla komiker tillsammans!
Han är en person som med sin utsrålning alltid sticker ut bland tusen andra unika, på ett så fint härligt sätt!

Jag är så ohyggligt lyckligt lottad som har lyckan och förmånen att få dela mitt liv med honom! Han berikar sin omgivning, lyfter alla han möter, träffar och umgås med, vår alla att växa...
Får mig att leva, hjälper mig att se, älska och leva livets alla dagar!

Han lever livet fullt ut varje minut, timma och dag, älskar livet!

Han är den perfekta pappan och förebilden för våra underbara barn som han och jag har lyckan att ha i våra liv!

Kan nog skriva en bok om alla positiva sidor hos denna sprudlande energiknippe till Man & ändå skulle jag inte få fram det på ett tillräckligt bra sätt!

Att beskriva honom, hans styrka - i allt - är omöjligt, man måste träffa honom helt enkelt för att förstå..

Varför, VARFÖR, varför ska en person som han, så god, generös, som ger så oerhört mycket till alla i sin omgivning, vänner, bekanta, kollegor, barn, vuxna alla medmänniskor, släkt vänner och framförallt familj, varför VARFÖR, varför ska just HAN drabbas av cancer, varför så tidigt mitt i livet???

Han berikar så många, stärker så många, ger så mycket, betyder obeskrivligt för så oerhört många människor...

Jag kan inte för mitt liv förstå det och undrar ständigt varför just HAN - min Kärlek i Livet, mitt liv.

Jag inser att jag mitt i allt är obeskrivligt lyckligt lottad, men det är obeskrivligt smärtsamt ändå...

Pyrets hjärta har slutat att slå

Har varit tuffa dagar.
Vid en extrakoll av Bebis med anledning av ovisshet hur cellgiftsbehandlingarna inverkar på graviditet och foster såg vi plötsligt inget pickande hjärta...

Samma dag vi var där hade hjärtat slutat slå.
Graividiteten var så långt gången att jag måste "förlösas".
Hemskt.
Då det "inte fanns plats eller personal" på Kvinnokliniken fick jag snällt gå hem med död bebis i magen.
Vänta - för att få komma in efter helgen.
Ingenting hände, jag gick omkring med min fina putande gravidmage med vissheten om att pyret inte fanns kvar där inne - rent själsligt - utan var någon annanstans nu...

Väl inne på Kvinnokliniken efter att fått ta först några piller ett par dagar tidigare fick jag ytterligare piller för att sätta igång värkar osv osv osv...

Det gick förhållandevis smärtfritt rent fysiskt men mentalt var det grymt.

En liten fin gosse var det.
Han såg så tillfreds och fridfull ut, det man såg var välskapt.
Vi får se vad närmare undersökningar visar.
Askan sprids i minneslunden.

Jag kan bara undra varför?
Graviditeten var oplanerad, varför skulle vi då tvingas gå igenom allt detta? Framförallt varför hände det inte tidigare? Nu hade det gått så långt att jag hade en fin kula, kände bubbel, vi gladdes åt denna fantastiska individ som växte i min mage - ett Mirakel! Vi längtade...

Just när alla positiva förväntansfulla känslor tagit över, då vi ropat ut denna fantastiska nyhet till världen, då, precis då, rycks mattan under fötterna undan och jag med min älskade faller handlöst....

Det smärtar, det gör ont och frågan är ideligen VARFÖR detta - också...?

Nu måste jag sova...
Snart vaknar våra fina barn - glada och förväntansfulla inför en ny spännande dag!
Mor måste då också orka.. Jag är lyckligt lottad som har dem - vi är lyckligt lottade som har varann - trots allt som prövar oss.

Livet går vidare. Rädslan för vad nästa slag ska bli gnager.

Jag längtar efter lugn, trygghet, harmoni i en frisk vardag och i livet.

Hur går Omgivningens bild ihop m det jag känner?

Är jag ego som tycker att många är ego i sin - som jag ser det - problemfria tillvaro?

Vad jag menar/känner är att jag tycker att tillvaron är "ProblemFri" då man har problem som man kan lösa om man väljer att ta tag i sina problem...

Många gnäller och är missnöjda, tycker livet är svårt, motigt och jobbigt trots att de faktiskt har motgångar, prövningar och problem som de faktiskt går att ta tag i och då skulle lösa sig - även om det kanske inte löser sig över en natt, men det GÅR att lösa... Det FINNS en lösning på problemet/motgången/prövningen.. Det går att skydda sig mot rädslan... mm mm..
Jag känner då att detta faktiskt inte ÄR ett problem även om det kan kännas tufft och motigt...

Jag känner att PROBLEM & MOTGÅNGAR är det då det faktiskt SAKNAS lösning, det saknas verktyg, det saknas sätt att skydda sig mot motgången eller prövningen, det saknas redskap...

Jag ORKAR inte finnas där för alla andra, som jag känner att jag borde.
I dessa självömkande perioder orkar jag inte finnas där.. Då har jag en del i min omgivning som blir besvikna på mig.. Det gör ont & jag känner mig ensam och övergiven av dem som jag faktiskt själv funnits för, trott mig stötta och uppmuntra och brytt mig om...
(Nu finns det mååååånga som är fantastiska på alla sätt dessa får på intet sätt ta åt sig av den skit jag kastar ut!!!!!)

Jag kan inte låta bli att tycka att livet kastar prövning på prövning på prövning på prövning på oss (säger det även i detta inlägg)..

Prövningar jag inte kan skydda mig mot, prövningar som saknar lösning...
Vad prövar Gud oss med härnäst? Det gör mig så oerhört rädd för vad som komma skall, svag och sårbar.

Hua, bäst jag slutar min patetiska självömkan, sorry!

Jag vet att många är i faser som är ännu motigare, ännu svårare, ännu tyngre och ber om ursäkt för min svaghet..
Jag är inte en människa som klagar, visar svaghet eller är självömkande i "vanliga fall" (det är verkligen så - även om det kan verka svårt att tro för den som bara känner mig genom denna anonyma blogg!)..

Det jag får höra i "riktiga världen" är typ:
"Kan inte förstå hur ni alltid är så glada"
"Ni är så glada o lyckliga"
"Jag älskar er, men samtidigt hatar jag er för att ni alltid är så glada o lyckliga" (sagt av en nära person som har det tufft mentalt just nu)
"vad gör ni för att alltid vara så glada" mm mm mm mm mm

HUR går detta ihop?